Skolsegregationen har givit en oväntad effekt – filantropin har fått en renässans. Ett uppmärksammat exempel är Stenastiftelsens, med redarmiljardären Madeleine Olsson-Eriksson i spetsen, donation på 3,5 miljoner kronor till Hammarkullsskolan i Göteborg (SvD 8/1). Rektorn kunde därmed ordna lovskola med fokus på svenska och matematik, och även gratis simskola för barn i området.
Stenastiftelsens agerande är föredömligt. Barn ska inte tvingas lida för att de offentliga medlen inte räcker till.
Här i Sverige har systemet med rika välgörare fasats ut sedan välfärdsstatens cementering. Det är på gott och ont. Å ena sidan är det bra att gemene mans resa till välstånd inte står och faller på en enskild välgörare. Å andra sidan tillåts inte projekt, som lagts åt sidan på grund av skattesystemets stelbenthet, förverkligas. Tänk just simskola för barn i utsatta områden.
En intressant yttring av hur svenskar betraktar filantropi i dag är en intervju med historikern Lars Trägårdh, gjord av tidningen Omvärlden 2019 (15/1). Tidningen, som ägs av biståndsmyndigheten Sida, drar till med en rubrik om ”egotrippande världsförbättrare” och spekulerar i ingressen om huruvida filantropi kan vara ”ett hot mot demokratin”. (Anledningen till det sistnämnda? Stiftelser har varken medlemmar eller omröstningar.)
Omvärldens formuleringar väcker ett antal frågor. Varför är vi så besatta av filantropernas innersta avsikter? Varför misstänkliggörs de direkt? För även om en mångmiljonär skänker pengar till en skola i nöd enbart för att lätta på samvetet – vad spelar det för roll? Pengar luktar inte, åtminstone inte i det här fallet. Och hellre att de går till läxhjälp än en ny lyxvilla.
Naturligtvis kan det bli problematiskt ifall pengarna kommer med orimliga krav eller om givaren vill detaljstyra fördelningen. Men de flesta torde vara lyhörda inför de behov som förhoppningsvis kommunicerats innan. Den som tar emot har därtill ett ansvar att stå pall mot eventuella påtryckningar.
Vi har länge präglats av en kultur där pliktkänsla fått stå tillbaka för det personliga välbefinnandets skull. Men det finns tecken på att denna navelskåderiets tid håller på att rinna ut. Kanske beror det på de svåra tiderna. 2022 års hjälte blev Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, medan årets lipsillar blev prins Harry och hans fru Meghan Markle. Självuppoffrande går före självgodhet.
Att sätta laget före jaget är helt enkelt det nya svarta. Filantropitrenden kan ses som ett barn av denna tid.