Christian Dahlgren tycker illa om den islamistiska Hamasdiktaturen i Gaza. Han redogör utförligt och invändningsfritt för en serie vidriga inslag i Hamas politik och ideologi. Det är full galopp genom öppna dörrar. Det kan verka förbryllande. Emellertid är detta stilgrepp ett av de två vanligaste i retoriken från Israels försvarsadvokater. Innebörden är alltid densamma. På grund av alltför extremistiska och hatiska inslag i den palestinska frihetskampen är palestinierna inte förtjänta av rätten till nationell suveränitet, eller ens respekt för sådana strävanden. Därför måste den israeliska ockupationen fortsätta, åtminstone så länge palestinierna inte uppför sig på ett för Israel godtagbart sätt.
Christian Dahlgren tycks vidare se staten Israel som fysiskt hotad av framför allt den i Gaza instängda palestinska befolkningen, trots att de militära styrkeförhållandena är 1000 mot 1. Och med de enkla utgångspunkterna frågar sig Christian Dahlgren "vilka känslor vänsterfolket i grunden drivs av" när de kritiserar Israel i stället för Hamas. Hans eget svar på den frågan behöver ingen tvivla på. Ty för denna vänster handlar det om "den judiska stat man av någon anledning har så förtvivlat svårt att acceptera".
Där har vi Israeladvokaternas andra standardargument: Då det självklart inte finns några politiskt godtagbara skäl att kritisera Israel så drivs "vänstern" enbart av ett känslomässigt hat mot "den judiska staten". Och eftersom antisemiter inte är värda att ta på allvar i en politisk diskussion - en ståndpunkt de flesta av oss helt säkert är överens om, liksom vi är överens i synen på Hamas politik - så finns heller inga vänsterargument mot Israel värda att ta på allvar.
I vad mån jag räknas in i Christian Dahlgrens diffusa begrepp vänsterfolk vet jag inte. Men jag utgår från det. Låt mig därför peka på åtminstone några argument som varken är känslomässiga, islamistiska eller galna.
Sedan staten Israels tillkomst 1947-48 har Israel målmedvetet och systematiskt genomfört en politik avsedd att fördriva och underkuva det palestinska folket. Med alla till buds stående medel har man saboterat varje försök att skapa en palestinsk stat vid sidan av Israel. Under de senaste decennierna är det viktigaste inslaget i denna politik att undan för undan bebygga och befolka den västra Jordanstranden så att det blir praktiskt taget omöjligt att skapa ett palestinskt territorium. Koloniseringsstrategin paras med systematiska trakasserier mot den ockuperade befolkningen.
Detta utdragna lågintensiva krig har underblåst extremism och fanatism på båda sidor. Hamas å ena sidan, och den israeliska religiösa högern å andra sidan, är varandras bästa medhjälpare. Det är en politik som leder mot evig konflikt. Varför då rikta kritiken mer mot Israel än mot palestinska extremister? Därför att Israel är ockupanten, den part som förbryter sig mot folkrätten och struntar i alla FN-resolutioner. Därför att Israel gör anspråk på att vara en demokratisk stat och således ingår i ett tänkt demokratiskt världssamfund och därför kan åläggas ett helt annat ansvar än religiösa galningar i Gaza.
Till detta kommer Palestinakonfliktens geopolitiska betydelse. Israels grymheter och cyniska ockupationspolitik har i hela arabvärlden blivit symbolen för västvärldens antiarabism. Därför skulle ingen enskild förändring betyda mer för fredliga relationer mellan Europa/USA och arabvärlden än en palestinsk-israelisk fred. En sådan fred skulle också bli slutet för Hamas. Och det är bara Israel som har makten att genomföra en sådan förändring. USA är handlingsförlamat på grund av den inhemska kristna fanatismen. Hamas har över huvud taget ingen makt i annat än att terrorisera sin egen befolkning.
Därför vilar ansvaret tyngre på Israel än någon annan part.