Året är 1945. Den 2 maj meddelar Sovjetunionen att Berlin har fallit.
Den 4 maj befrias Danmark och Nederländerna från den nazityska ockupationen.
Den 7 maj undertecknas Tysklands ovillkorliga kapitulation för första gången, i den franska staden Reims. Expressen blir första tidningen att rapportera om det i Sverige. Över Kungsgatan i Stockholm regnar papper som konfetti över den glädjeyra folkmassan.
Den 8 maj kräver Stalin att kapitulationens ceremoni upprepas i det sovjetiska högkvarteret i Karlshorst utanför Berlin. När dokumentet väl undertecknas har det hunnit slå om till den 9:e i Moskva.
Nazismen i Europa har krossats. För länderna i Västeuropa innebär det en ny frihetstid. För Östeuropa dröjer det ända fram till 1991, när Sovjetunionen slutligen faller.
I dag, den 9 maj, firas också Europadagen. Europeiska rådet instiftade den år 1985 till minne av Schumandeklarationen från 1950. Den som var startskottet för den europeiska integrationsprocessen, som sedan kom att utvecklas till det vi i dag kallar EU.
Är man inte EU-anställd – eller aktiv i Liberala ungdomsförbundet – märker man förmodligen knappt av Europadagen. Det är förståeligt. Högtider pådyvlade uppifrån tenderar sällan att slå igenom hos den breda massan. Särskilt inte när de instiftats av en institution få har en känslomässig koppling till.
Men i dessa gudsförgätna tider kanske det är dags att tänka om.
Där och då, i de rykande ruinerna våren 1945, lärde sig Europa en läxa.
Vägen till frihet och välstånd stavas öppenhet.
Motgiftet till pestsmittorna etnonationalism och fascism stavas gemenskap och tolerans.
Nej, vi kommer inte alltid överens. Inom ramen för EU-samarbetet råder ofta starka motsättningar. Men även nutidens oenigheter måste sättas i perspektiv.
Trots allt har européerna ägnat de senaste årtusendena till att brutalt mörda varandra, i krig efter krig efter krig.
Att Ungern och Polen i dag har svårt att komma överens med resten av unionen är en bagatell i jämförelse.
Nu har de rådande omständigheterna fört oss samman tätare än någonsin. Åter har vi gjorts påminda om att vissa värderingar är överlägsna andra.
Det finns värderingar som leder till blod, massflykt och barbari.
Och det finns värderingar som leder till mat på bordet, fyllda plånböcker och rörelsefrihet. Till mänsklig värdighet och rätten att få leva i fred.
I dag på Europadagen och 77 år efter andra världskrigets slut är det denna enkla sanning vi bör reflektera över.
Hellre klara skyar än skriande flyglarm.