Rent formellt inleddes den senaste svenska regeringskrisen den 3 december 2014. Det var då Sverigedemokraterna verkställde sitt hot att fälla regeringens budget. En ursinnig Stefan Löfven förkunnade kort därefter att nu var tålamodet slut och nyval skulle utlysas. Två dagar före utsatt datum lanserades Decemberöverenskommelsen.
Egentligen har dock krisen pågått sedan Socialdemokraterna och Miljöpartiet tillkännagav sitt samarbete. En koalition inte mycket mer förberedd än på att ta över makten. Ett drygt halvår senare visar resultatet att många av S respektive MP:s vallöften inte var värda mer än pappret de skrevs på.
I förra veckan stod det klart att statligt ägda Vattenfall kommer att sälja sin koldioxidkräkande brunkolsverksamhet i Tyskland, inte läggas ner som MP krävt. Minns Gustav Fridolin i slutdebatten, demonstrativt viftande med en kolbit. Näst elefanten i Rosenbad, kärnkraften, måste brunkolsförsäljningen vara det heligaste vallöftet miljöpartisterna får svika för sin plats i regeringen. Internt borde Fridolin och Åsa Romson ha det svettigt just nu.
S-väljarna kan knappast vara mycket nöjdare. Inkomstskattehöjning, minskat rotavdrag och höjd bensinskatt är raka motsatsen till vad Magdalena Andersson (S) lovade i valrörelsen. Många som gick från Alliansen till S i höstens val känner sig nog rejält dragna vid näsan.
Svikna vallöften är illa, samtidigt tillhör de politikens spel av makt och kompromisser. Vad värre är att regeringens skattepolitik direkt kommer att skada Sveriges ekonomi och tillväxt och därmed människors chanser till större frihet och inflytande över sina egna liv - om vi så pratar om den egna plånboken eller den allmänna välfärden.
I senaste numret av magasinet Neo skriver fil dr i nationalekonomi Sven R Larson, som analyserat den svenska 90-talskrisen, att regeringens ambition att återgå till Göran Perssons saneringspolitik är oansvarig. Larson har forskat i hur Sveriges ekonomi hade sett ut om Anne Wibbles finanspolitik, med fokus på tillväxt och konsumtion, fått fortsätta råda efter 1994. Hans konklusion: såväl sysselsättningsgraden som BNP varit högre. Tillväxtfrämjande skattelättnader ökar skatteintäkterna. Men Persson prioriterade budgetbalansen och använde skattehöjningar. "En veritabel skattechock: räknat per skattebetalare ökade skattetrycket med 25,1 procent från 1994 till 1998", skriver Larson. ”Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att detta fick återhämtningen att stanna av”. En spirande optimism förbyttes till en krismentalitet som varade 90-talet ut.
Tillsammans med Riksbanken, som lagt räntan på minusnivå för att inflationen inte är tillräckligt hög, sprider Andersson samma negativa stämning som Persson gjorde på 90-talet. Hittills har oppositionen legat lågt, men snart råder skarpt läge för DÖ. Kommer Alliansen att acceptera halverad rut, sänkt rot och högre skatt på inkomster och sparande? Att utan strid släppa igenom en budget genomsyrad av vänsterns tillväxtfientliga politik?
OECD rekommenderar Sverige att sänka ingångslöner och lätta på arbetsrätten, för att gynna flexibiliteten och få in fler unga på arbetsmarknaden. Låter det som något den rödgröna regeringen kommer ägna sig åt? Knappast. Istället töjer de gränserna för vad som ryms inom DÖ. Hur mycket tål oppositionen?