Ledare: Den klåfingriga kulturpolitiken

”Det är allvarligt och det är olämpligt”, sa kulturminister Amanda Lind (MP) i Ekots lördagsintervju om SD:s uppmärksammade polisanmälan mot stadsmuseet i Norrköping. Dess aktuella utställning ”Medlöperi och motstånd: nazismen i Norrköping då och nu” visar bland annat hur SD haft kopplingar till den nazistiska hatläran. 

Uppgiften var fullt korrekt, ändå menade SD:s lokale ordförande Darko Mamkovic att det var förtal och sprang ilsket till polisen (som snabbt beslutade att avskriva ärendet). Vidare har Matthias Olofsson, oppositionsråd för SD i Norrköping, begärt att få syna de senaste 18 månadernas mejl som tjänstemännen bakom utställningen skickat till varandra. 

Det här sänder näppeligen några behagliga signaler om SD:s förhållningssätt till principen om att politiken ska agera på armlängds avstånd från kulturen. Det är inte svårt att dela Amanda Linds kritik i Ekot: ”Risken är ju att museer, eller för den delen bibliotek eller andra institutioner som har att jobba med det fria ordet och åsiktsbildning och kultur, att de värjer sig från att ta upp ämnen som är politiskt känsliga” (SR 15/2). 

SD:s trakasserier mot stadsmuseet i Norrköping illustrerar inte endast vilken värkande varböld partiets mörka historia och idémässiga rötter fortfarande är, utan även vad kultursektorns frihet är värd i deras ögon: föga. 

Detta är ett parti som brinner av iver att lägga den offentligfinansierade kulturen under sin kontroll och göra den till ett instrument för att tjäna sina egna politiska syften. Det SD-styrda Sölvesborg, partiets ideologiska skyltfönster i Blekinge där Jimmie Åkessons partner Louise Erixon är kommunstyrelsens ordförande, lämnar inget tvivel om den saken. 

”Utmanande samtidskonst” har peststämplats, partiet vill att kommunen ska främja traditionell konst som ”harmonierar” med den lokala historien och identiteten. Bidrag ska enbart gå till föreningar som är ”rotade i sådana normer som format det svenska samhället”. Och så vidare. 

Men som man bäddar… Principen om armlängds avstånd är ju inte helt klanderfritt beaktad av Amanda Lind och hennes gelikar heller. Den rådande kulturbyråkratin kräver ofta anpassning till en uppsjö av ideologiskt motiverade pekpinnar gällande genus, normkritik, mångfald, et cetera. 

I Sölvesborgs grannkommun Olofström hotas jazzklubben av nedläggning eftersom Statens kulturråd nekat fortsatta bidrag till verksamheten. Den lilla klubben för folk som diggar den traditionellt mansdominerade jazzmusiken har fallit i onåd därför att artistuppbådet inte anses tillräckligt jämställt (BLT 14/2). 

Sug på det exemplet ett tag. Om kulturlivet redan politiserats på detta vis, vad skulle då hindra SD från att vara lika klåfingriga?