Linköping är Sveriges näst mest segregerade stad. Detta enligt ett index som forskaren Sofia Wixe vid Internationella handelshögskolan i Jönköping räknat fram. Bostadssegregation kan undersökas på olika sätt, i den här modellen jämförs fördelningen av utrikesfödda personer mellan olika församlingar i en arbetsmarknadsregion. Ett högt indexvärde innebär att utrikesfödda i hög grad bor i områden där många andra utrikesfödda bor. Högst index har Södertälje med 0,367, Malmö är trea på 0,335. Linköping hamnar på 0,353.
Vad betyder då siffran? Jo, ”att 35 procent av de utrikesfödda måste flytta till en annan församling om man vill jämna ut skillnaderna mellan de två grupperna utrikes respektive inrikes födda i Linköping”, förklarar Sofia Wixe (Corren 3/3). Linköpingspolitikerna är bekymrade. Kristina Edlund (S), ordförande i samhällsbyggnadsnämnden, säger till Corren att det är ”ett problem att människor lever på ett sätt att de nästan aldrig möts. Det gäller människor i olika åldrar och människor med olika bakgrund”. Hon vill arbeta aktivt för att förändra stadsdelar och ”bygga ihop vår stad”.
Naturligtvis pekar hon även ut det skrala bostadsbyggandet som en bov i segregationsdramat.
Men frågan är om inte en mer fungerande bostadsmarknad, med balans mellan utbud och efterfrågan, skulle spä på snarare än minska segregationen. Ekonomer talar idag om att människor bor ”fel”. När efterfrågan är så mycket större än utbudet sitter folk fast i bostäder som egentligen inte passar dem längre. Barnfamiljer i trånga lägenheter, pensionärer i stora villor, och så vidare. I olika faser i livet behöver vi olika typer av boenden. Som nyanländ eller student behöver du en billig hyresrätt, som du sedan förmodligen vill flytta ifrån när du har ett jobb och får en bättre ekonomi. Studenter bor förstås gärna nära universitetet och andra studerande. Barnfamiljer liksom seniorer söker sig också till varandra.
Kristina Edlund har rätt i att det är problematiskt om människor inte möts, vilket dock bostadssegregation inte automatiskt innebär. Det är bristen på möjliga vägar ut som är felet. På jobbet träffar vi andra människor med olika bakgrunder och erfarenheter. Då spelar det mindre roll vilken väg du väljer hem på kvällen, om det är cykeln till Skäggetorp, bilen till Hackefors eller bussen till Lambohov. Det är i stadskärnan vi möts. Segregation kommer att uppstå så länge som människor själva får avgöra var de ska bo. Där är vi inte, men bevare oss från bostadskvotering!
Många stora städer är betjänta av segregerade områden såsom Chinatowns, Little Italy och liknande. Det ger gemenskap, karaktär och mångfald till en stad. Det är när segregation leder till fastlåsning som den blir ett problem, när människor inte rör sig mellan stadsområden för att de inte kan eller vågar. Bostadssegregation är förmodligen naturligt mänskligt beteende, men för att vara politiskt acceptabel ska den helst bero på livssituation – inte ursprung. Men inte heller då är det nog värt att sträva efter indexvärdet 0,0. Krafterna bör istället läggas på utbildning och arbetsmarknad. Jobb och ekonomisk självständighet är centralt för att människor ska kunna välja var de vill bo, vilket borde vara det yttersta målet med bostadspolitiken.