Inte ens den mest välvillige S- eller MP-väljaren kan kalla regeringen stabil. Trots att Socialdemokraterna visste vilka premisser som gällde för en minoritetsregering, valde partiet att sätta sig i båten med Miljöpartiet och ge de gröna oproportionerligt mycket makt i förhållande till valresultatet. Vid viktiga tillkännagivanden, såsom att extra val skulle utlysas, har Gustav Fridolin (MP) stått självklart vid Stefan Löfvens (S) sida.
Denna ”feministiska regerings” första budget föll, men statsministern ville inte erkänna sitt misslyckade genom att avgå utan agerade enligt ovan. Alliansen, med åtta års regeringserfarenhet varav fyra i minoritet, svalde istället sin stolthet och ingick decemberöverenskommelsen. En räddningsaktion som borde ha genererat ett uns kompromissvilja och ödmjukhet hos de rödgröna. Men icke!
I stället har regeringen ångat på som om den hade enhälligt stöd. Budgetfallet hanteras som en tillfällig blunder, som ska rättas till i vår. Vissa punkter som röstats igenom i riksdagen, som betyg i årskurs 4, hoppar regeringen bekvämt över. Andra, som arbetsgivaravgiften för unga som regeringen ämnade höja men nu måste sänka, gnälls det över som onödigt eftersom man ändå kommer ändra tillbaka. Finansminister Magdalena Andersson (S) tycker att Alliansen kan släppa saken för att inte göra det ”onödigt krångligt för företagarna”. Men som Ulf Kristersson (M), ekonomiskpolitisk talesperson, påpekade kan ju även regeringen låta bli att krångla till det. ”De vill att vi ska medverka till att regeringen inte genomför den politik riksdagen har beslutat. Det tycker jag är en mycket konstig ordning”, sade Kristersson (Sveriges Radio).
Samtidigt är det mycket med den här regeringen som är just – konstigt. Kanske är det oerfarenheten på departementen som lyser igenom. Löfvens rookieregering tycks inte inse sin egen instabilitet och på vilka nåder den faktiskt sitter kvar. Blott tre S-ministrar, Margot Wallström, Ibrahim Baylan och Ylva Johansson, har tidigare regeringserfarenhet. MP som parti har inte någon sådan kunskap. Alla leds de av en statsminister som vare sig har regerings- eller riksdagsmeriter. Ändå är tonläget högt.
Låt oss titta på de tre politikområden som regering och Allians enligt DÖ ska komma överens om.
1. Försvaret. MP har fått ge sig och sidorna är ense om en förstärkning. Men en Natoutredning säger dock regeringen blankt nej till.
2. Pensionerna. S drog in regeringspartnern i förhandlingarna och förargade de borgerliga.
3. Energin. Skulle MP vika sig även här, skulle svekdebatten komma - med all rätt. Kärnkraftsmotståndet är de grönas gräsrotsfråga. Har Romson någon skam i kroppen avgår hon hellre än accepterar nya reaktorer.
Kanske är energiuppgörelsen nyckeln till en mer stabil mandatperiod framöver. S och Alliansen ligger nära varandra i frågan och båda behövs för att få till ett långsiktigt beslut. Om MP pressas, kan regeringen spricka och bana väg för en ren S-regering som smidigare skulle kunna manövrera i riksdagens brokiga landskap än dagens halta konstellation. Stabilitet brukar uppskattas av socialdemokrater. Om så fortfarande är fallet bör möjligheten att pressa ut MP beaktas.