Flera länder i väst har tvingats se över sin arbetslagstiftning när människor i pandemins kölvatten insett det slafsigt härliga med att svara på jobbmejl iklädd mjukisbyxor. Inget land har dock gått så långt som Nederländerna (ännu). Där klubbade representanthuset, en av de två lagstiftande kamrarna, nyligen igenom den så kallade ”arbeta var du vill”-lagen. Den innebär att arbetsgivare måste gå med på en anställds krav på att jobba hemifrån, såvida inte arbetet uttryckligen kräver att man befinner sig på plats. Om även senaten röstar ja kan lagen träda i kraft redan i år.
Den nederländska lagstiftningen visar en intressant normförskjutning. Möjligheten att arbeta hemifrån har blivit praxis på oerhört kort tid. Innan pandemin arbetade endast 5 procent av svenskarna hemifrån ungefär hälften av sin tid, enligt Internetsstiftelsens 2020 års undersökning. Under pandemin ökade siffran, föga förvånande, med tio gånger. Numera är det få som höjer på ögonbrynen om jobbkamraten ”kör fredagen hemma”.
Visst är det skönt att slippa restid, långdragna möten och den där jobbiga kollegan. Men frågan är om en alternativ arbetskultur är något att eftersträva. När kollegor dyker upp lite sporadiskt, när man inte kan ta trekaffet med den trevliga it-teknikern, när spontan interaktion reduceras till stelbenta Zoom-möten, fördärvas ytterligare en gemenskap. Och vi behöver fler mänskliga interaktioner, inte färre.
Visst, företag i Nederländerna lär kunna locka internationella talanger som kan utföra sina arbetsgifter sittandes i hemlandet. Frågan är om det är värt att offra den kollektiva samhörigheten för ett litet litet uppåtskutt på tillväxtkurvan.
Därtill drabbas kollegorna som inte vill eller kan arbeta hemifrån. När du väljer hemmajobbet väljer du jaget före laget. Alla vi har ett ansvar för att arbetsplatsen ska vara trivsam och inte ett nav av ensamhet. Som DN-skribenten Greta Schüldt uttryckte det angående att hennes arbetsplats slutade ha personliga skrivbord till följd av allt hemmajobbande: ” [jag sitter] vid ett skrivbord där det enda som vittnar om min existens är läppstiftsavtrycken på min kaffekopp”. (DN 14/4).
Ett rimligt argument för hemarbete är pendlingssträckor. För den som tvingas förbruka tre av dygnets 24 timmar för att ta sig till och från jobbet kan det vara skönt att slippa. De flesta svenskar har dock inget överdrivet långt pendlingsavstånd – 25 minuter i snitt visar försäkringsbolaget Ifs undersökning från 2014.
Pandemin har stöpt om vårt samhälle i grunden. Mindre umgänge är dock inget vi behöver. Låt oss därför hemarbeta med måtta.