Moderaterna har legat lågt sedan Anna Kinberg Batra valdes till ny partiledare i januari. Men förra helgen hade partiet ”Sverigedag” i Kista, tusen moderater samlades för att utveckla politik i work shops. Självklart höll också partiledaren tal. I det lade hon fram förslag om att Ekobrottsmyndigheten och Skatteverket ska få uppdraget och resurserna för att utreda finansiering av terrorism, jämte ett om att underlätta för äldre personer att ”byta spår i livet” genom att studera.
Inget fel med förslagen, snarare välbehövliga inför de utmaningar på respektive område som Sverige står inför. Men det var väl inte heller de sexigaste eller mest kontroversiella reformerna heller. Istället framstår Moderaterna fortfarande som skuggfigurer i dagens politiska debatt. Så pass att till och med Karin Pettersson, politisk chefredaktör på socialdemokratiska Aftonbladet, ställer sig frågan ”Vad är det som händer inom svensk borgerlighet egentligen?” (9/3). Sedan Anders Borg (M), vars politiska gärning enligt Pettersson stannar vid att öka otryggheten, lämnade scenen står M utan drivkraft. Samtidigt, noterar Pettersson, drar Centern och KD åt olika håll i Alliansen. Annie Lööf vill ha marknadsliberalism och Borgsk otrygghet på arbetsmarknaden, kristdemokraterna håller på att välja en partiordförande skolad i Livets ord. ”Vad Folkpartiet gör vet ingen. Finns de ens kvar?”
Karin Pettersson raljerar och fullständigt krossar glashuset hon står i. Sten efter sten hivar hon mot ”den splittrade svenska högern”. Precis som om den svenska vänstern är enigheten personifierad? Löfven har svårt att hålla ihop regeringen med två partier på vänsterkanten, det tredje längst ut fick lämnas utanför som en stöttepelare i budgetfrågor. Och inte för att gräva upp gammalt groll, men det har ju inte fungerat lysande än så länge. Och hur mådde egentligen Petterssons socialdemokrater efter valförlusterna 2006 och 2010? Tre år efter den första förlusten hade chocken inte riktigt lagt sig, och SSU släppte boken ”Snart går vi utan er”. Karin Pettersson var själv kommunikationschef hos Mona Sahlin i ett par år, men sedan gick hon till Aftonbladet. Medan S tampades med sorgearbete, knivar i ryggen och Håkan Juholt.
Just nu verkar lugnet efter höstens storm råda i svensk politik. Regeringen försöker hantera utrikeskriser samtidigt som den ligger på vänteläge inför vårbudgeten där den ska försöka smälla in så mycket den bara törs för att rida på decemberöverenskommelsen (men trycker S och MP in ett slopande av vårdvalet och/eller nedläggning av Bromma flygplats ”kommer vi att bryta loss och fälla”, lovar Annie Lööf i SvD, 10/3).
Kanske får man ge Allianspartierna lite svängrum efter att de förlorat ett val efter åtta år vid makten. Snart har det andra av fyra partier bytt ledare, och i båda fallen har det skötts betydligt snyggare än vad S lyckades med. Samtidigt har Karin Pettersson inte fel i sak, särskilt inte vad gäller Folkpartiet. Alliansen ligger lite på is för tillfället. Men att helt räkna ut framtiden för ”den progressiva borgerligheten” är med faktiskt mer önsketänkande från Aftonbladets politiska chefredaktör, än faktisk verklighet.