Regissören Stefan Jarl har om sin egen genre syrligt sagt: "Julia Roberts är inte med och om man kommer in i en biosalong där det är tomt på folk kan man ge sig fan på att det är en dokumentärfilm som visas".
Kanske det, tyvärr. Enligt en rapport från Svenska Filminstitutet (”Varför når inte svensk film en större publik?”, 2020) föredrar biobesökarna främst komedier och annars gärna action, äventyr, fantasy och science fiction. Drama och dokumentär tenderar mera sällan att locka till rusning.
Har det någonsin avskräckt det stridbara energiknippet Stefan Jarl? Denna dag fyller han 80 år och glöden har inte falnat. Trots branschens snåla villkor står han oförtrutet kvar på barrikaden med sin filmkamera och arbetar vidare med nya projekt.
Vänsterman är han, men ingen dålig och fyrkantigt tröttsam sådan. Han är vass, varm, argsint, poetisk, rasande skicklig, lidelsefullt engagerad för humanism och rättvisa, trogen sina ideal oavsett skiftande tidsanda och levererar nästan alltid högklassig film som berör, förtrollar och upprör.
”Själen är större än världen”, ”Hotet” och ”Naturens hämnd” är några av Stefan Jarls klassiska rullar som det omöjligen går att värja sig emot. För att inte tala om ”Ett anständigt liv”, andra delen i den mästerliga ”Modstriologin”. Måste dokumentärfilm nödvändigtvis vara svårsåld till publiken? Denna emotionellt skarpslipade helvetesskildring från folkhemsbyggets mörka baksida drog 300 000 biobesökare vid premiären 1979!
Samma år var det val. Olof Palme, då oppositionsledare, tog filmens budskap om välfärdsstatens svek mot dem som fastnat i narkotikamissbrukets skriande elände rakt in i den politiska debattens centrum. Hur många dokumentärfilmare har fått ett sådant genomslag?
Stefan Jarl har om ”Ett anständigt liv”, uppföljaren till ”Dom kallar oss mods” (1968) berättat: ”Jag var väldigt intresserad av hela den tidens ungdomsrevolt, men upptäckte vilken läxa som de tunga drogerna innebar: Hur de stökigaste ungdomarna torskade hårdast och tog överdoser utan att polisen eller vuxenvärlden brydde sig. Var fanns medkänslan då? Det dog trettio stycken bara under tiden som vi gjorde filmen. Det var som att ligga vid fronten”.
Det var en viktig insats som Jarl gjorde och Palme ska ha heder av att uppmärksammat problematiken. ”Ett anständigt liv” är ett skakande tidsdokument – som dessvärre ännu känns plågsamt aktuell. Förra året visade EU-statistiken att Sverige har den värsta narkotikarelaterade dödligheten i unionen, nära fyra gånger så hög som medlemsländernas genomsnitt. Varför? Hur kan vi låta det hända? Hallå! Något måste vara väldigt, väldigt fel. Fortfarande.