Vad gör du med hästen om det blir krig? Den frågan ställde nyligen P4 Kalmar. Och det blev ett herrans liv.
På radions Facebook-sida blev det så många kommentarer att tråden till slut behövde låsas. Det var ohanterbart. Då spände diskussionen från att P4 var krigshetsare till att svenskar är fredsskadade. Det förekom även praktiska funderingar – ska hästen avlivas, släppas fri eller lämnas i hagen.
Laddningen i frågan är intressant. För i sak var det ingen konstig nyhet. Det handlade om att Ingalill Wallin, aktiv i frivilliga försvarsorganisationen Blå stjärnan, uppmanade hästägare att planera för sin hästs välmående i god tid. Att som djurägare vara förberedd för kris eller krig. Och sådana här uppmaningar hör vi numera hela tiden.
Ärkebiskopen säger att vi behöver stärka vår andliga beredskap. Myndigheterna kräver skärpt hemberedskap.
Det spännande är dock vilken laddning beredskapsfrågan fick när den kom att handla om en älskad häst. Då fick den en helt annan laddning. Den kom närmare och blev verklig.
På det här sättet lyckades P4 och Blå stjärnan med något som försvarsledningen, regeringen och kungen har kämpat med – att inpränta allvaret.
Att vi behöver umgås med tanken att en allvarlig kris eller i värsta fall krig kan drabba Sverige är för att det är ett steg på vägen mot att minska sannolikheten för det. Om vi är mentalt och praktiskt förberedda för det värsta så blir vi mindre sårbara.
Om vi har brandsläckare och brandvarnarna hemma klarar vi oss bättre om det börjar brinna. Om vi har fyllda vattendunkar och bra kontakt med grannarna klarar vi enklare ett längre strömavbrott. Och om landet har ett starkt och välövat försvar är det mindre sannolikt att vi blir angripna av främmande makt.
Det är också – om vi ska återvända till hästarna – en skyldighet för alla djurägare att ha en plan för olika jobbiga situationer, inklusive naturkatastrof eller krig. Det behöver inte innebära hyllmeter av planering, utan mer att man har funderat över hur djuren ska klara sig om man själv blir sjuk eller vattenpumpen pajar.
Därför bör vi ställa oss frågan vad som händer med hästar och andra djur vid krig. För den tanken är ett steg på vägen mot ett samhälle som är så förberett för det värsta att det aldrig behöver bli riktigt farligt.