En coronavår utan öppna avvägningar

Med drygt en månads mellanrum görs inläggen i vad som utmålas som en vetenskapskamp om den svenska coronastrategin. Det gäller statsepidemiolog Anders Tegnells och professorn i infektionssjukdomar Björn Olsens respektive program i Sommar i P1 (24/6, 28/7).

Ledare2020-07-31 07:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

Bildsättningen av en kamp må vara aningen överdriven, men det är ungefär på det viset regeringen borde ha lyssnat på sakkunniga under coronapandemin.
Något som både Tegnell och Olsen kritiserar i sina program är nämligen det ensidiga lyssnandet på Folkhälsomyndighetens uttalanden. Tegnell fick stå som frontfigur för hela coronahanteringen, och Olsen lyfter särskilt fram att alldeles för få kritiska frågor från media ställts på Folkhälsomyndighetens pressträffar. Olsen menar att Sverige har gjort uppenbart fel, medan grannländerna har gjort rätt, och att våra höga dödstal är beviset.


Även om Olsen häpnar över att Folkhälsomyndigheten tidigt i pandemiskedet inte verkade ana vad som var på väg att hända, kunde ansvariga politiker i regeringen knappast väntas ställa sig kritiska till de vetenskapliga bedömningarna. Men det betyder inte att all skuld därmed ligger hos expertmyndigheten – tvärtom.
Det var alltid regeringens ansvar att väga Folkhälsomyndighetens råd mot andra faktorer och värden. När myndigheten tidigt under våren sade att hemkomna från Italien kunde leva som vanligt borde regeringen till exempel ha tagit ett fast grepp om försiktighetsprincipen och ändå beordrat alla resenärer att stanna hemma i två veckor. Den uppoffringen hade varit relativt liten för exempelvis ekonomi, hälsa och utbildning.


I sitt program nämner Björn Olsen isolering av regioner som en bättre åtgärd för att rädda liv än de mildare reserestriktioner som senare förespråkades av myndigheterna under våren. Och det var knappast något oklart faktum för regeringen att sådan nedstängning och isolering på ett säkrare sätt skulle stoppa smittan och rädda liv. Men det skulle också innebära större uppoffringar för människor, företag och ekonomi.
Här borde regeringen ha gjort en tydlig och transparent avvägning. Statsminister Stefan Löfven (S) borde ha förklarat hur de liv som kunde räddas från coronaviruset ställdes mot de liv och andra värden som riskerade att förstöras av ännu strängare åtgärder. Det hade inte behövt vara något fel med beslutet som fattades, men det måste vara tydligt att avvägningen faktiskt gjordes.


Även om Folkhälsomyndigheten och regeringen trodde att våra åtgärder skulle fungera bättre, till exempel för att skydda de äldre, är det uppenbart att det alltid går att agera mer eller mindre riskfyllt. Regeringen borde ha tagit kommandot, lyssnat på sakkunniga inom alla berörda områden och utifrån det fattat öppet avvägda beslut om smittskyddsåtgärderna. Det är inte lätt att väga människors liv mot exempelvis utbildning och ekonomi, men det hör till när man sitter i regering under en pandemi.