Egentligen låter det för bra för att vara sant. Att Östergötlands museum för en struntsumma kan få visa ett av de främsta verken av en av världens främsta målare. Men det är å andra sidan en osannolik historia som har lett fram till den här situationen.
Bakgrunden är att statliga Nationalmuseum i Stockholm är i ekonomisk kris. Efter renoveringen av museets pampiga lokaler i huvudstaden har hyran skjutit i höjden, vilket visar på ett systemfel inom staten. Museet tvingas betala närmast marknadshyra till Statens fastighetsverk som äger den unika byggnaden. En byggnad som är helt och hållet skapad för att visa några av de förnämsta konstskatterna i Sverige för allmänheten.
I vad som verkar vara ett taffligt försök från Nationalmuseums ledning att sätta press på kulturminister Parisa Liljestrand (M) för att få ökade anslag har museet meddelat att de inte längre har råd att betala hyran för Rembrandts målning Batavernas trohetsed. För i ett lite speciellt, men förmånligt, upplägg betalar Nationalmuseum en årlig hyra till Kungliga Konstakademien som äger verket.
Det är lätt att sätta sig in i tanken som framstår ha väglett Nationalmuseums ledning – om de hotar att skicka ett av museets största dragplåster till Holland så kommer det M-ledda kulturdepartementet få skrämselhicka. Skärrade efter kulturdebatten i Norrköping kommer den moderata finansministern och kulturministern att trolla fram pengarna. Men strategin verkar ha slagit snett. Pengarna har inte kommit. Och nu har buden börjat komma från andra svenska museum i landet om att få visa Batavernas trohetsed.
Först ut var Zornmuseet i Mora att anmäla intresse. Därefter Östergötlands museum.
Det östgötska budet bör särskilt tilltala såväl Konstakademien som kulturdepartementet. Om verket visas i Linköping finns den fortsatt kvar i landet och är möjlig att se för en stor publik, givet de goda kommunikationerna. Skattebetalarna kommer inte heller att behöva ta notan. Pengarna för att visa verket i Östergötland kommer från en konstintresserad företagare.
För en moderat regering bör den östgötska lösningen framstå som synnerligen attraktiv – näringslivet går in och finansierar en publik kulturverksamhet. Det är precis den typ av systemskifte i kulturpolitiken som särskilt moderater ofta talar varmt om.
Så även om regeringen har planer på att framöver öka Nationalmuseums anslag bör det förtydligas att pengarna inte ska gå till hyran av Rembrandt-målningen, om privata donationer ändå kan säkerställa att den visas offentligt i Sverige. Det skulle även sticka i ögonen om nationella skattepengar används för att hålla kvar målningen i Stockholm när alternativet är att generösa privata donationer finansierar visning av verket utanför huvudstaden.
Den andra lösningen som har hörts – att verket ska deponeras på Rijksmuseum i Amsterdam – bör också uteslutas av Konstakademin. Den lösningen framstår bryta mot kulturmiljölagens intentioner och skrivelser rörande utförsel av kulturföremål. Det vore även skandalöst om Konstakademin skulle skicka en konstskatt i svensk ägo utomlands, när det finns goda alternativ för att fortsatt visa verket för en svensk och utländsk publik i landet.
För Nationalmuseum och Stockholm som kulturstad framstår försöket att sätta press på politikerna ha utvecklats till en mardröm. Men nu är det bara att löpa linan ut – flytta Batavernas trohetsed till Linköping.