Det var just en snygg present som finansminister Magdalena Andersson (S) gav svenska folket dagen före julafton. I januariavtalet har en omfattande skattereform utlovats, som bland annat ska syfta till sänkt skatt på jobb och företagande.
Men intervjuad i TT den 23/12 lät Magdalena Andersson förstå det var uteslutet att hoppas på någon lättnad av den totala skattebördan: ”Jag ser inte framför mig en skattereform där den samlade skattenivån kan minska”. Snarare måste skattetrycket skruvas upp ytterligare framöver för att möta de offentliga välfärdssystemens kostnadsproblem.
Något måste vara allvarligt fel. Redan idag är Sverige ett av världens hårdast skattedrabbade länder. Vi ligger ungefär 10 procentenheter över det genomsnittliga skattetrycket i OECD-kretsen. Frågan är varför pengarna ändå aldrig räcker, utan synbarligen rinner som vatten genom de styrandes fingrar.
Det kan låta onödigt raljant formulerat, men innehåller faktiskt en besvärande kärna av sanning. Som följd av bristfällig kontroll och undermåliga motåtgärder är läckaget av skattepengar milt uttryckt förskräckande.
På DN Debatt den 12/12 larmade S-veteranen Sven-Erik Österberg, ordförande för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdsystemen, att cirka 300 miljarder skattekronor (!) betalats ut på felaktiga grunder sedan 2005.
Hur vore det om Magdalena Andersson först tätade hålen i den kassakista av gemensamma medel hon ansvarar för, innan hon ropar på ett större tillskott av andra människors surt förvärvade slantar?
Förutom detta vore det angeläget med en allmän och noggrannare översyn av de offentliga verksamheternas effektivitet, som helt uppenbart lämnar åtskilligt övrigt att önska. Är verkligen svaret mer resurser enligt finansministerns förmenta patentrecept? Borde inte politikerna istället rikta skarpare fokus på hur befintliga resurser används?
”Folk är skattetrötta”, hävdar förre Scaniachefen Leif Östling i senaste numret av Sunt förnuft, en tidskrift utgiven av Skattebetalarnas förening. Mannen bakom de bevingade orden ”Vad fan får jag för pengarna?” säger:
”De flesta tror inte längre att det är mer skattepengar som krävs. De har insett att politikerna inte har förmåga att lösa de strukturella utmaningarna inom vården, skolan och problemen med kriminaliteten. När skatterna ökar samtidigt som vårdköerna blir längre, oordningen ökar i skolan och våldet på gatorna, framför allt i förorterna, ständigt förvärras, så börjar denna insikt tränga in i de bredare folklagren”.
Möjligen har han rätt. Om inte annat tycks ju kräftgången i opinionen för det traditionella skattehöjarparti som Magdalena Andersson representerar tala sitt tydliga språk.