Programledaren Adam Alsing är död. Covid-19 tog honom. Fruktansvärt. Han var i samma ålder som jag. Sannerligen en tankeställare. Denna pandemi är inte att leka med. Mer än någonsin håller jag bergfast på myndigheternas rekommendationer (ni vet: social distans, tvätta händerna, arbeta hemifrån i görligaste mån).
Jag saknar mitt vanliga umgänge, det glada kroglivet med polarna till helgen. Men det är inte aktuellt, icke, nix. Fan, Adam Alsing! Även Lee Konitz rycktes bort i veckan av det förbannade coronaviruset, saxofonisten som spelade med min störste idol Miles Davis på albumet ”Birth of the Cool”. Men han var ändå 92 år. Alsing bara drygt 50.
Nej, ingen utgång bland folk och rackare på ett tag. Istället hänger jag på min inglasade balkong i vårsolen mol allena och dricker Rob Roy. Man får vara sin egen bartender i dessa dagar.
Det var länge sedan jag drack Rob Roy. Men författarfavoriten och kroglejonet Pär Rådström brukade göra det ganska ofta, vad jag kan förstå. Enbart namnet är coolt. Rob Roy. Det låter nått.
4 cl skotsk blended whiskey. 2 cl söt Vermouth. Ett par stänk Angostura bitter. Rört med is, silat. Serverat i ett kylt cocktailglas, toppat med ett körsbär som garnering. Där har ni den. Smakar nästan som Manhattan, vilken Rob Roy också kunde vara om den gjorts på bourbon.
Men framför allt smakar Rob Roy en stunds välgörande eskapism, det svunna 1950-tal som var Pär Rådströms decennium på jorden. En värld av trenchcoats, Lucky Strike, Citroën DS och ivrigt diggande av Papa Hemingway (alla unga hippa katter läste honom).
Där är den franska nya vågen fortfarande splirrans ny, Knut Ståhlberg rapporterar från Paris om Charles de Gaulles förmodade comeback och Claes Dahlgren bjuder på färska jazzplattor i monopolradions enda kanal från New York. Dit tar det en vecka att åka i sin smoking på Svenska Amerika Liniens smäckra vita båtar.
Man skulle ju kunna flyga med SAS förstås. Men det är ju mer klass, stil och elegans att färdas på ett hederligt passagerarskepp över oceanen, eller hur? Knalla omkring på M/S Gripsholms promenaddäck, flirta med snygga ladies och spela ett parti shuffleboard efter lunch med drinken i hand. That´s the way to go!
Herregud, här sitter jag och är nostalgisk över en epok som jag själv aldrig varit med om. Tänk vad en Rob Roy kan göra. I karantänens stillhet växer drömmarna och fantasin. Det är faktiskt inte så pjåkigt. Ta hand om er. En skål på distans från mig så länge tills den satans pandemin har lagt sig.