Erlander hade det heller inte så roligt

En hyllning till alla politikens slitvargar.

Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-69 trots sin rädsla och sitt tvivel.

Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946-69 trots sin rädsla och sitt tvivel.

Foto: TT

Ledare2021-03-11 07:00
Detta är en ledare. Correns ledarsida är borgerlig. Tidningen står fri och obunden från alla partier.

”Partiväsendets överdrift och ensidighet är det vedervärdigaste av allt det värdigvärdiga jag erfarit och känner,” menade Georg Adlersparre. Han tillhörde 1809 års män som störtade Gustaf IV Adolfs envälde, gav oss såväl en ny kungaätt som en ny författning och banade väg för det moderna Sverige. Trött på alltihop tycks han blivit ändå. 

Louis De Geer, den skicklige reformatorn som 1876 blev den förste med ämbetstiteln statsminister, suckar i sina memoarer över dumdryga regeringsförhandlingar och noterar resignerat om beslutet i ett visst ärende: ”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla av förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr huvudet”. 

Den som läser Tage Erlanders dagböcker finner en katalogaria av gnagande missmod, ledsnad och tvivel. Som den hastigt bortryckte Per Albin Hanssons otippade efterträdare skriver han dagen innan valet till partiledare och regeringschef 1946: ”Oerhört – hur detta ska gå vet jag inte. Kritiken har ju rätt – jag ingen de stora linjernas man. Jag är rädd, har alltid varit rädd och att jag nu accepterat beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja, utan rädsla för gruppen. Lojaliteten mot gruppen och partiet”. 

Thorbjörn Fälldin vann 1976 en historisk valseger som bröt Socialdemokraternas långa maktmonopol. Men slitningarna i den borgerliga trepartikoalitionen var svåra och det massmediala trycket gjorde ingenting lättare. I januari 1978 blev måttet rågat när Aftonbladet publicerade ett rått personangrepp i form av en uppseendeväckande infam satirisk artikel.

”Där framställdes jag som en andlig krympling. Jag skulle inte vara vid mina sinnens fulla bruk”, mullrar Fälldin i Arvid Lagercrantz intervjubok ”En bonde blir statsminister”. Familjen tog det hårt. Fälldin kände att han inte orkade längre och ville lämna politiken. Men samlade ihop sig, stod ut och stretade på. I likhet med så många andra före och efter honom som tjänat Sverige så gott de kunnat. 

Vad hade vårt land varit utan dem? Människor som axlat offentligt ansvar, sökt det gemensamma bästa utifrån sina övertygelser, trots fel och brister och tuff kritik gnetat vidare. Särskilt nu i dessa påfrestande pandemitider är uppgiften knappast avundsvärd att försöka hantera läget. 

På ledarsidor som denna skälls det gärna på makthavarna i den politiska apparaten, stundtals kanske inte helt rättvist. Men ibland skadar det nog inte med en balanserande, uppmuntrande eloge också. Sverige är ju inget dåligt land att leva i, kan bli ännu bättre förstås, så krokna för Guds skull inte. Vilka ska annars klara skivan åt oss?