Statsminister Stefan Löfven är i New York och kampanjar för en plats i FN:s Säkerhetsråd. Med på resan är barnminister Åsa Regnér (S) och drottning Silvia. Orsaken är 25-årsfirandet av FN:s barnkonvention, den konvention som flest länder – 194 stycken – har skrivit under. Sverige gjorde det 1990. I vissa länder blir undertecknade konventioner omedelbart till lag, så dock inte i Sverige. Här måste lagstiftningsmekanismen ha sin gång.
Den förra regeringen fick kritik för att den inte gjorde Barnkonventionen till lag, även om det diskuterades. Trots att en utredning pågår har den nuvarande regeringen redan lovat att de ska genomföra saken, ”förhoppningsvis kan det ske vid halvårsskiftet nästa år”, enligt statsministern (Sveriges Radio 20/11).
Vi börjar vänja oss vid att den rödgröna regeringen agerar förhastat på ytliga premisser, utan eftertanke och debatt. Erkännandet av Palestina är ett exempel. Att ge Barnkonventionen lagstatus är ett annat, om än inte lika kontroversiellt. Vem gillar inte barn, liksom?
Problemet är att det inte handlar om det. Länder som Syrien, Kina och Nordkorea har skrivit under. Kränks inte barns rättigheter - liv, trygghet, utbildning - där varje dag?
Sverige måste räknas till de länder som bäst tillgodoser barns rättigheter. Här är skolgång till och med en plikt, även så kallade papperslösa barn har rätt att gå i skolan. Sedan 1979 är barnaga förbjudet. Något som är långt ifrån självklart i många andra länder, trots att Barnkonventionen är juridiskt bindande för alla som skrivit under den.
De organisationer som vill göra konventionen till svensk lag pekar på att barns inflytande i samhället måste öka. "Vi måste släppa in barnen i beslutsprocesserna, även i kommunerna", skriver Lisa Ericsson, ordförande Nätverket för Barnkonventionen.
I beslut om skolan, vården, samhällsplanering etc? Risken finns att det bara leder till en krångligare, och i värsta fall förvirrande beslutsprocess. Barnkonventionen är god, men frågan om den passar sig som svensk lag bör diskuteras ytterligare.