Efter åtta år med Alliansregeringen har Sverige påbörjat en resa mot ett mer liberalt, öppet och ansvarstagande samhälle där människor fått ökat inflytande över såväl sin egen plånbok som över vilken skola deras barn går i, vilken vårdcentral de vill gå till som när och var de vill handla sina huvudvärkstabletter. Man kan kort uttrycka det som att Sverige förborgerligats, ett uttryck som Fredrik Reinfeldt själv använt för att beskriva hur landet förändrats till det bättre (SvD 7/9).
Därtill gjorde Alliansregeringen ett litet försök att uppmuntra privat givmildhet genom att möjliggöra skatteavdrag för gåvor till ideella organisationer. Gåvor som ger ett litet, men likaså välbehövligt, komplement till den stora välfärdsstatens skyddsnät vars krav på sig att räcka till allt och alla ökar i paradoxal takt med att svenskarna får det allt bättre. Till skillnad från andra i-länder, med USA som klarast exempel, har Sverige inte någon stark givartradition. Tove Lifvendahl, politisk chefredaktör på Svenska Dagbladet, beskriver det förnämligt i sin senaste krönika (2/11) som ”ett mentalt undantagstillstånd”.
”Vår starka individualism gör att vi tecknas som extremer i världen”, skriver Lifvendahl och klarlägger att denna typ av individualism inte har något med liberalism att göra. Tvärtom. ”Det är en individualism som har formats i takt med att den svenska staten har svällt, därigenom krympandes förväntningarna och kraven på egna initiativ och ansvarstagande. […] De höga skatterna blir vårt inbillade avlatsbrev från eget ansvar för samhället.”
Förra året slog svenskarna rekord i gåvor till hjälporganisationer. 16,9 miljarder kronor skänktes till olika så kallade 90-konton och mest, 409 miljoner, fick Cancerfonden. Per Westberg, vice generalsekreterare, pekar på humankatastrofer som största orsak till att fler skänker pengar – som de redan skattat för en gång. Lena Hörnblad, Svensk insamlingskontroll, tror att givandet kommer att fortsätta öka (Sveriges Radio 3/11). Det ska vi absolut hoppas.
Blir det så är det trots, inte tack vare, den rödgröna regeringen. Från den 1 januari 2016 kommer nämligen avdraget för gåvor till goda ändamål att halas in – till statskassan. Uppenbarligen anser regeringen att denna är bättre lämpad att välja vilka välgörande ändamål som förtjänar extra stöd. På Correns debattsida (30/10) ifrågasatte riksdagsledamot Betty Malmberg (M) och landstingspolitiker Per Åkerström (M) regeringens beslut. "Ett samhälle kommer alltid att behöva ideella krafter", skrev moderaterna. Regeringens agerande vittnar om att den önskar ta bort incitamenten till dessa.
Alliansens reform är inte ekonomiskt revolutionerande, det handlar om maximalt 6 000 kronor per år. Symbolvärdet är vida större. Det visar att staten sanktionerar och välkomnar enskilda initiativ till civilsamhälleliga insatser. En hint om att den offentliga välfärden kan göra mycket, men aldrig allt, och att varje individ har möjligheten att ta ansvar. Den signalen har finansminister Magdalena Andersson nu vänt till illrött ljus. En tragisk utveckling som slår mot de svagaste och dem som försöker hjälpa.