”Det är en sjujäkla satsning på välfärden”, frustade statsminister Stefan Löfven (S) när han och centerledaren Annie Lööf under måndagen mötte pressen om kommande statsbudget.
Ett rejält tilltaget miljardregn över äldreomsorg, hälso- och sjukvård, kommuner och regioner, är att vänta från de regeringssamverkande januaripartierna i coronakrisens spår.
Men när pandemins värsta fas – förhoppningsvis – ser ut att klinga av, har de gamla huvudvärksfrågorna kriminalitet och integration stormat upp på den politiska agendan igen.
Nyligen var det otäcka kravaller i Malmö och Ronneby med attacker på blåljuspersonal, och den organiserade brottslighetens våldsamma härjningar i samhället bara fortsätter. Löfven kallar regeringens utlovade välfärdssatsning ”historiskt kraftfull”. Kraften förtas dock obevekligen om det historiskt brister i välfärdens mest basala förutsättning – lag och ordning. Vad blir annars tryggheten värd?
Löfven och Lööf hade där en smula otur med tajmingen. Ty under måndagen offentliggjordes även en forskningsrapport från Linköpings universitet som gav svidande underbetyg åt polisens förmåga att stoppa gängvåldet.
”Operation Rimfrost”, den omskrutna speciella polisinsatsen i Malmö mellan november 2019 och juni 2020, beskrivs som ett fiasko. Polisen har överdrivit effekterna, i realiteten har föga förändring åstadkommits. Och trots att larmsignaler funnits sedan länge om växande knarkhandel och radikaliserade våldstendenser i gängmiljön, har det polisiära ledarskapet misslyckats att hantera situationen på grund sin låsning vid föråldrade tänkesätt och metoder.
Problemet med statens krackelerande våldsmonopol är naturligtvis vidare än så och kan inte lösas av enbart av en reformerad polis, vilket också Linköpingsforskarna påpekar.
De rättsliga myndigheterna har svårt att tackla unga och allt respektlösare återfallsförbrytare. Förebyggande sociala åtgärder lämnar en hel del övrigt att önska. Segregation och utanförskap i invandrartäta bostadsområden är en vådlig jordmån för tacksamt exploaterande av kriminella element.
I Ekots lördagsintervju (5/9) konstaterade biträdande rikspolischef Mats Löfving att Sverige idag härbärgerar 40 maffialiknande klaner, slutna släktbaserade nätverk som bedriver grov systematiserad brottslighet. Löfving förklarade fenomenet med att den svenska synen på integration ”ibland är lite naiv”.
Hur som helst är det chockerande att en liten grupp yrkeskriminella kunnat skapa sig ett fotfäste för att ställa till sådan stor skada för alla andra människor i detta land.
I sex år har Stefan Löfven varit statsminister och burit det yttersta ansvaret för utvecklingen. Han är en hygglig karl, men på det kriminalpolitiska området måste resultaten betecknas som ett sjujäkla deppigt debacle.