Inom kort ska Europaparlamentet rösta om vem som ska bli EU-ombudsman för den kommande femårsperioden. Det kanske inte låter särskilt rafflande, men det handlar om ett viktigt uppdrag i de europeiska folkens tjänst.
Hur viktigt det är har icke minst visat sig genom att det enligt SvD (9/12) finns ett betydande stöd bland EP-ledamöterna för att inte ge Emily O’Reilly fortsatt förtroende.
Hon är en före detta irländsk journalist som varit EU-ombudsman sedan 2013 och kandiderar på nytt. Ombudsmannens roll är att opartiskt granska och utreda missförhållanden inom EU-apparaten, antingen efter klagomål från enskilda personer och organisationer, eller på eget initiativ.
Det arbetet har Emily O’Reilly skött på ett utmärkt vis. Hennes integritet och vilja att gå till botten med oegentligheter kan knappast ifrågasättas. Bland annat har hon kritiserat hemlighetsmakeriet kring lagstiftningsarbetet i det slutna Europeiska rådet.
”Det ligger i allmänhetens intresse att personer som fattar beslut kan ställas till svars och att man kan se hur lagstiftning förhandlas fram”, har hon slagit fast. En demokratisk självklarhet kan tyckas, men uppenbarligen inte i EU.
Emily O’Reilly har även satt fokus på Europaparlamentarikernas kontorspengar. Utöver sitt saftiga arvode på drygt 92 000 kronor i månaden får EP-ledamöterna cirka 48 000 kronor i ersättning varje månad för administrativa kostnader – utan krav på kvitton och dylikt.
EP-ledamöterna är ytterst förtegna om hur dessa pengar används, vilket O’Reilly funnit anmärkningsvärt och det på goda grunder. Kontorspengarna går nämligen inte sällan rakt in på politikernas personliga bankkonton.
Inte konstigt om många EP-ledamöter vill bli av Emily O’Reilly och byta ut henne mot en kvinna från det eget skrået – den tidigare mångårige Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.
Liberalerna tvingades peta henne från sin EP-lista i våras, då SVT avslöjat att hon extraknäckte som välbetald styrelseledamot åt bolagen Beijer Alma och Elekta. Som sådan är hon skyldig att alltid se till företagens bästa. Lojalitetskonflikten det innebar mot medborgarna som förtroendevald parlamentariker begrep Wikström inte och fick därför silkesnöret av sitt parti.
Nu är hon hastigt och lustigt åter i ringen som en av favoritkandidaterna till ny EU-ombudsman. ”Diskriminering” kallar Wikström plötsligt sitt gamla krav på att ingen EP-ledamot ska kunna söka O’Reillys jobb utan en treårig karenstid med hänsyn till jävsrisken. Men varför bry sig om denna oblyga kovändning?
Vill Europaparlamentarikerna slippa en obekväm EU-ombudsman som snokar i hur deras kära kontorspengar spenderas torde Cecilia Wikström passa fint. Hon har själv som EP-ledamot vägrat redovisa stålarna.