President Tayyip Erdogan hade en plan. Han har styrt ett av världens folkrikaste och konfliktrikaste länder i 13 år, som grundare och partiledare för AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) och premiärminister sedan 2003 valdes han förra året till president efter partikamraten Abdullah Gül. Gül hade då varit president i sju år och dessförinnan haft en kortare period som premiärminister. Hela tiden med Erdogan i bakgrunden.
Sedan den första valvinsten 2002 har AKP varit synonymt med makten i Turkiet, och som president har Erdogan flyttat fram positionerna. Med AKP återintroducerades religionen i politiken som genom landsfadern Kemal Atatürk sekulariserades. Erdogan betraktas redan som gudasänd på sina håll, bland annat i sina hemtrakter i Rizeprovinsen vid Svarta havet. Men Erdogan vill ha mer makt och hade tänkt utöka presidentens befogenheter genom en ändring i grundlagen. Söndagens valresultat ser ut dock att sätta käppar i hjulet för den planen.
AKP ser ut att landa på drygt 40 procent, vilket med partiets mått mätt är ett dåligt resultat. AKP har förlorat majoriteten i parlamentet och trenden att Erdogan för varje val ökat sitt väljarstöd är bruten. Därmed har också hans chanser att ändra grundlagen till sin egen personliga fördel minskat rejält. Största skrällen är partiet HDP (Folkets demokratiska parti), som är prokurdiskt vänsterparti med kopplingar till PKK-gerillan. Partiet klarade den rekordhöga parlamentsspärren på 10 procent med råge och förändrar med det den politiska kartan i Turkiet. HDP lockar inte bara kurder, utan sägs bryta den identitetspolitiska kultur som dominerar i landet. HDP:s partiledare Selahattin Demirtas vill föra fler än kurdernas talan i parlamentet och tycks ha lockat andra etniska och religiösa minoriteter, kvinnor och sekulära stadsbor. Partiet har en ung man som partiledare och många kvinnor på sin kandidatlista till parlamentet.
Dagarna före valet var oroliga och i fredags dödades två personer och över hundra skadades i ett bombdåd i samband med HDP:s valmöte i staden Diyarbakir. Flera svenska valobservatörer vittnar om en hetsig och hotfull stämning kring och i vallokalerna. Valdeltagandet blev ändå höga 86,5 procent, bland annat uppmärksammades hur flera av de skadade i bombdådet lade sina röster.
HDP:s framgång i det turkiska valet skänker dock hopp, av tre orsaker. Först och framför allt för kurderna som genom HDP som en möjlighet till en fredlig lösning på den långa konflikten mellan Turkiet och landets 15 miljoner kurder. Det andra skälet är att Erdogans planer på att bli ett slags envåldshärskande sultan över landet på gränsen mellan öst och väst ser ut att gå om intet. Det tredje skälet är den identitetspolitiska splittringen med HDP som ett parti som går över religions-, etnicitet- och könsgränserna. Det känns modernt.
HDP vill se långtgående självstyre för kurderna och det är där Erdogan kan se sin förhandlingsposition gentemot Demirtas. Hans väljare skulle dock ha svårt att acceptera eftergifter för presidentens utökade makt. Det skulle omvärlden också. Så valresultatet, med sina ännu högst oklara konsekvenser för Turkiet, är ändå ett steg i rätt riktning för jättelandet på gränsen till Europa.