Avgångskrav på Jan Björklund har florerat sedan sommaren 2012. Då var det Liberala ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman som tyckte att Björklund kunde maka på sig. Efter det dåliga valresultatet i höstas har kravet dykt upp igen lite här och var. Tisslet och tasslet har förstås intensifierats sedan FP rasat i opinionsmätningar och till och med hamnat under riksdagsspärren i någon. Efter att olika representanter i går vädrat åsikter om tak för invandringen på de två stora debattsidorna DN Debatt och SvD Brännpunkt, twittrade Lufs nuvarande ordförande Linda Nordberg att hon skäms för sitt parti. Några timmar senare skickade Liberala studenter ut ett pressmeddelande med kravet att hela partistyrelsen ska ställa sina platser till förfogande. Senare under dagen tog partiledaren avstånd från taktankarna.
Det är positivt att Allianspartierna inte skyggar för att resonera olika. Folkpartiet har hittills stuckit ut mest. Gällande integrations- eller snarare migrationsfrågan har partiet dock uppträtt internt splittrat på ett otrevligt och förmodligen inte särskilt konstruktivt sätt. Annat är det med vårdnadsbidraget och den tredje pappamånaden, där FP länge varit tydligt med sitt ställningstagande även om det fått ge vika inom Alliansen. Kristdemokraters rop på svek för att FP annonserat att det tänker rösta för ett borttagande av vårdnadsbidraget – KD:s älsklingsbidrag – är trams. Sveket vore snarare om FP lät bli när nu regeringen ämnar lägga ett sådant förslag.
Att vårdnadsbidraget försvinner är ingen katastrof. Egentligen finns mycket lite som talar för det. KD försöker få det till en valfrihetsfråga, men det håller inte. Föräldrar kan fortfarande välja att vara hemma med sina barn till skolåldern, enda skillnaden är att de inte subventioneras för det. Det kan tyckas orättvist att de som inte utnyttjar den till allra största delen allmänt finansierade barnomsorgen inte får ut en del av kakan. Men det argumentet är tunt. Dels för att de familjerna slipper betala barnomsorgsavgift på drygt tusen kronor i månaden per barn, men framför allt för att de inte arbetar. Kommunerna ombesörjer barnomsorg främst för att samhället tjänar på att båda föräldrarna arbetar. Valet är dock fortfarande fritt när man som förälder börjar jobba igen. Ett borttagande av vårdnadsbidraget är inte samma sak som tvångskommendering till dagis.
Vill man värna valfriheten borde man istället uppmuntra mångfalden inom barnomsorg så det finns flera alternativ – kommunala, privata och kooperativ av olika slag – för familjer att välja mellan.
Den tredje pappamånaden kommer att införas med hjälp av FP. Här duger däremot valfrihetsargumentet när staten fingrar i familjeplaneringen. Men att folkpartisterna i denna fråga prioriterar jämställdhet framför frihet, är ingen hemlighet. I Natodebatten har FP stått för den klaraste rösten, och har fått övriga borgerliga med sig i kriget för en utredning om medlemskap i försvarsalliansen. Det sätter bra tryck på regeringen, också eftersom försvarsfrågan ingår i decemberöverenskommelsen. Sedan är frågan inte så mycket om, utan om när, Björklund avgår. Förmodligen väntas föräldralediga Birgitta Ohlsson in. Ledarbytet kommer dock att ske i god tid före valet 2018.