En obligatorisk föräldrautbildning för nyanlända. Det föreslog Socialdemokraterna i Linköping i förra veckan. Motionärerna, Lotta Bäckman (S) och Elias Aguirre (S), menar att bristerna i föräldraskap har en negativ effekt på barn i familjer med svag Sverigeanknytning, något som påverkar skolgången och kan leda till gängrekrytering (Corren 18/2).
Linköpings kommun har sedan tidigare kurser i föräldraskap riktade till nyanlända. De moment som lärs ut är allt ifrån hur skolsystemet fungerar och vad barnens rättigheter innebär till uppfostringstips.
Det är bra att integrationsåtgärder av det slaget presenteras. Inte minst i kölvattnet av den islamistiska desinformationskampanjen mot socialtjänsten. Samtidigt väcker förslaget frågetecken om det överhuvudtaget kommer ha en effekt.
Utbildningar av det slaget är komplicerade. Ta sfi som exempel. Många kan gå på språklektionerna i åratal, utan vettigt resultat. Klasserna är ofta för stora. Studenter kan ansluta sig till kursen i mitten av terminen, vilket skapar frustration för såväl de själva som lärare. Dessutom har mindre än 40 procent av sfi-lärarna behörighet i relevant ämne, enligt Skolverket. Många saknar pedagogisk bakgrund överhuvudtaget.
En föräldrautbildning är ett ännu mer komplicerat koncept. Till skillnad från glosor och verbböjningar är föräldraskapet existentiellt på både praktiskt och själsligt plan. Människans syn på barnuppfostran och de samhällsinstitutioner som tar hand om de små är djupt inristat i hennes medvetande. Att tro att en kommunal utbildning kan ändra den synen är naivt.
Låt oss göra ett tankeexperiment. ”Bengt”, vars samhälleliga, kulturella och historiska identitet bygger på svenska värderingar, flyttar med familjen till Saudiarabien. Nu låtsas vi att regimen i Riyadh också infört en obligatorisk föräldrautbildning. Syftet är att skola nyanlända västerlänningar i den inhemska synen på föräldraskap, så att de på sikt kan bli en integrerad del av det saudiska majoritetssamhället.
Bengt får lära sig att han är familjens överhuvud och hans fru och barn måste lyda honom i allt. Hans dotter ska gå i flickskola, för att undvika skamlig beblandning med det manliga könet. När hon blir äldre behöver hon Bengts godkännande för att få gifta sig.
Bengt kommer att gå på alla de tio kurstillfällena – han är ju tvungen enligt saudisk lag. Men eftersom han är präglad av sin kulturella bakgrund kommer han inte på ett moraliskt plan anamma det nya landets regler och normer. Inom hemmets fyra väggar kommer familjedynamiken vara densamma som i Sverige.
Bengts familj skulle därmed knappast räknas som integrerad.
Exemplet må vara tillspetsat. Men poängen är att djupt existentiella moraliska normer inte kommer att tillintetgöras av en kommunal utbildning. De vore inte djupt existentiella moraliska normer annars. Bengt kommer inte börja hedersförtrycka sin dotter bara för att en saudisk socialarbetare förklarat att det är helt okej. Det är skillnad på att känna till hur systemet fungerar och att faktiskt tro på det.
Vidare kan inte föräldrautbildningen säkerställas utan rimliga personer som kan agera kursledare, på samma sätt som att språkundervisning inte fungerar utan kunniga lärare. Personerna måste ha djup förståelse för den svenska synen på föräldraskap, kunna förklara den på ett anpassat sätt för människor från en rad olika länder och kulturer, OCH dessutom vara goda pedagoger. Sådana människor växer inte på träd.
Nya integrationsåtgärder behövs. Förslaget, i all dess komplexitet, förtjänar därför en större diskussion. Inte minst för att minimera risken att landa helt fel och låta skattebetalarna stå för notan.