Enligt honom hördes det därifrån mest "svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet och annat hyllande av sådant som i deras avskydda USA allmänt brukar gå under benämningen bullshit". I kontrast till kulturetablissemangets urartning och illa dolda avsmak för medelklassen, ställde Hägglund vad han kallade "verklighetens folk"; den tysta majoritet som arbetade, skötte sig och ville ha det trevligt. Oj, den salvan visste var den tog! En storm av kritik följde från kulturbastionernas höjder. Hägglund anklagades för billig populism och spekulation i bildningsförakt. Jojo, detta antiintellektuella korståg var typiskt för de inskränkta Kristdemokraterna, ett litet moraliserande konservativt parti sprunget ur Pingströrelsen som alltid ylat om sedernas förfall!
Jag har själv varit kulturjournalist och tillhörde förstås dem som ogillade Hägglunds utspel. Det kändes grovt, vulgärt. Ungefär som kultursidorna enbart dög att slå in fisk i. Triumferande grävde jag upp en debattbok från 1967, "Kulturattityder" av Harry Schein och Björn Häggqvist, som diskuterade en stor opinionsundersökning om svenskarnas kultursyn. Beträffande den kategori vilka identifierade sig med KD (eller Kristen Demokratisk Samling som partiet tidigare hette) var slutsatsen tämligen dräpande: "Vår KDS-grupp är en kulturpolitisk extremistgrupp... I flertalet fall är KDS-sympatisörernas negativa attityder mer negativa än någon annan grupp. Det är därför väl motiverat att beteckna denna negativism som explicit kulturfientlig". Kolla minsann, de gamla takterna satt fortfarande i, nog gick det en rak oförbätterlig linje från unkna KDS då till kulturbarbaren Hägglund nu!
Okej, kära läsare. Låt mig erkänna det öppet och helt reservationslöst: jag högg i sten, jag var orättvis, dum och fördomsfull. Lite senare upptäckte jag nämligen, med skammens rodnad kring kinderna, att Göran Hägglund var min själsfrände. Han älskade ju precis samma musik som jag: Pink Floyd, David Bowie och The Rolling Stones. Bara en sån sak att en KD-ledare diggade de kulturradikala brittiska punkrockarna The Clash! Vi hade även en favoritroman gemensam: Graham Greenes "Vår man i Havanna". Fantastiskt. Vilken kille. Vilken ypperlig smak. Världsbilden rämnade. Mycket nyttigt.
Dessutom insåg jag efter ett tag att han kanske inte hade så fel om de värsta kulturknuttarna. Deras tilltagande tendens att ständigt tugga identitetspolitik, att inte se kulturen som ett värde i sig utan mera som ett vänsterpolitiskt instrument, fann jag erbarmligt trist och tröttande. Vem var det egentligen som föraktade vem? Jag söker mig till konsten, litteraturen och musiken för dess egen skull. Uppenbarligen en hopplöst småborgerlig och reaktionär hållning, om man ska tro vad som andas på särskilt Aftonbladets extremt politiserade kultursida.
På sätt och vis var det mig Göran Hägglund försvarade när han angrep kultureliten. Igår kom beskedet att han avgår. Sorgligt. Bland partiledarna blev han min favorit; spirituell, beläst och humoristisk som få andra politiker. Notera vad Hägglund svarade på frågan om sina framtidsplaner: ”Vad jag ska göra nu? Inte den blekaste aning. Jag vill läsa böcker, motionera och lyssna på musik”. Så talar en sann kulturvän.