Den 6 februari 1914 tågade drygt 30 000 bönder till Stockholms slott i det som kallas Bondetåget. Upprördheten gällde vad man uppfattade som flat hantering av försvaret av Karl Staaffs liberala regering. Kungen gjorde gemensam sak med bönderna, vilket ledde till det berömda borggårdstalet och så småningom regeringens fall.
Sakpolitiskt skiljer sig upproret för ett drygt sekel sedan en hel del från det landsbygdsuppror som genomfördes på långfredagen i år, där cirka 5 000 människor på ett 20-tal orter deltog. Gemensamt är att landsbygdens folk nu liksom för 101 år sedan gick man ur huse för att protestera. Initiativtagaren Erica Sörengård menar att ”en massa frustration” ligger i grunden för dagens landsbygdsuppror. ”Det händer så mycket dagligen som är till nackdel för landsbygden. Det är inte hållbart” (Corren 2/4).
Men vad är det man gör uppror mot? Det beskrivs som en desperation över att landsbygden ”håller på att urholkas – till förmån för urbanisering – i rasande fart”, på landsbygdupprorets hemsida. Erica Sörengård nämner den allt större importen av livsmedel som ett problem, och det som en del skulle se som en länk till Bondetåget: självförsörjningsgraden - av vissa klassad som en försvarsfråga.
Det är den inte. Svenskt lantbruk och livsmedelsindustri handlar allt mer om kvalitet än om kvantitet, och det är i grunden en bra sak. Vi specialiserar oss på det som vi har de bästa förutsättningarna för. Vi importerar resten. Handel är bra för ekonomin och världens demokratiska utveckling. Sverige har en hemläxa att göra gällande export av livsmedel, där kan och måste vi bli mycket bättre.
En levande landsbygd handlar om så mycket mer än livsmedel. Alla som bor där är till exempel inte lantbrukare. Moderata ungdomsförbundet i Östergötland skrev i förra veckan en förtjänstfull debattartikel om hur livet ska bevaras på landsbygden. I den radades förslag upp för att människor lättare ska kunna bo och arbeta utanför städerna. Sänkt bolagsskatt och sänkta arbetsgivaravgifter för att underlätta för startande av småföretag, ökat strandnära bostadsbyggande, anropsstyrd kollektivtrafik, tillåtande av gårdsförsäljning samt ökad polisiär närvaro på landsorten. Med mera. Utmärkta förslag som kan locka människor till och att stanna på landsbygden – och därmed hålla den levande.
Den pågående debatten om hur småkommuner ska klara sina samhällsuppdrag är en central del av landsbygdspolitiken. Med färre men ekonomiskt solidare kommuner ökar möjligheterna att ha kvar skolor och äldreomsorg, bygga ut infrastruktur och ha råd med annat som underlättar livet utan stadens servicegrad.
Från den sittande regeringen lär landsbygdsupproret inte få mycket praktiskt gehör. Det är inte svårt att gissa vilka som kommer att drabbas mest av höjda drivmedelsskatter, arbetsgivaravgifter och strypt valfrihet. Det är ingenting som statliga bidrag till kommersiell service kan återgälda.
Att stoppa urbaniseringen är inget rimligt krav. Den baseras på människors fria vilja, inte politikernas. Om något försöker redan politiken, inte minst på kommunal nivå, att hindra den. Vi är många som vill ha kvar en levande landsbygd. Men det ska vara en som står på egna ben – inte på knä, med mössan i hand i väntan på småslantar från Stockholm.