Regeringens budgetalternativ föll och Alliansens vann, det stod klart sedan innan. Att statsminister Stefan Löfven (S) på den efterföljande pressträffen sida vid sina med Gustav Fridolin (MP) meddelade att regeringen den 29 december tänker utlysa extraval som hålls i mars, var däremot oväntat och helt exceptionellt. Att de två förlorande partierna dessutom tänker gå till det valet tillsammans framstår som ingenting annat än dumdristigt.
Vad hoppas Löfven uppnå? S och MP samlade 38 procent av rösterna i valet. Tror han på en ökning med tolv procentenheter för samma politik? Ja, för Löfven och Fridolin ska vandra hand i hand med den budget som just föll – för att ”vi tycker om den”. Fridolin började valrörelsen där och då. Detta kan rimligtvis statsministern inte tro på.
Löfven agerade upprört och beslutet framstod som hämndlystet. All skuld för regeringskrisen lades på Alliansen – trots att den följt praxis och röstat på sin egen politik. Det är regeringen och statsministern som har det främsta ansvaret för att Sverige styrs. Löfven påstår att han har tagit det ansvaret och nu gör det genom att annonsera ett extraval. Men det är motsatsen till att ta ansvar. Det är att lägga över detsamma på väljarna, som redan sagt sitt en gång. Statsministern och utbildningsministern sade att de agerar som de gör för att inte låta SD diktera villkoren för Sveriges politiska styrning. I själva verket är det precis det som regeringsföreträdarna låter extrempartiet att göra.
SD kan efter det här anklagas för ansvarslöshet, men en stor del av partiets mandat handlar om att vara besvärliga och röra runt i riksdagsgrytan. Men om extravalet genomförs riskerar även SD väljare. Exempelvis kan de som lämnade M för SD i valet i september nu vända i dörren.
Löfven påstår att han försökt luckra upp blockpolitiken. Men då måste man komma med något bättre än ett regeringsalternativ med MP och en politik som Vänsterpartiet fått stort inflytande över. Det bästa nu hade varit att Löfven avgått och begärt att terrängen för regeringsalternativ åter sonderats. I och med SD:s hot att försöka fälla varje regering och budget som inte minskar invandringen, skulle inte heller Alliansen lyckas regera utan stöd över blockgränsen såsom röstresultatet ser ut nu. Det hade förmodligen skapat en öppning i Alliansmuren, som kunnat släppa fram en ren, klassisk om än historiskt svag, S-regering.
En annan variant, vilken Corren förespråkat sedan i januari, är den som Åtvidabergsmodellen visar. S och M skulle samla 197 av de 349 riksdagsmandaten och bilda en stabil majoritet utan hot från SD. Politiskt står S och M närmare varandra än någonsin och kan ingå nödvändiga överenskommelser på en rad viktiga områden. Övriga partier kan slicka sina sår, börja jobba med sin politik och agera högljutt i opposition, från olika håll. För att detta ska kunna ske måste Kinberg Batra agera skyndsamt, helst redan i går. För att undvika det i energi, legitimitet och pengar kostsamma spektakel som håller på att ske.