Nyligen satt jag på ett inrikesflyg och i knäet hade jag Hillary Rodham Clintons biografi ”Levande historia” (2003), som fokuserar på framför allt åren i Vita huset när maken Bill var president 1993-2001. ”Är det en bra bok?” frågade en kvinna som satt bredvid mig i planet. Egentligen en ganska torr skildring av Hillary Clintons politiska liv. Och då innan hon ens själv ställt upp i primärvalen för att bli demokraternas kandidat 2008. Ett val som hon förlorade till förmån för Barack Obama, som sedan utsåg henne till utrikesminister. Dithän når inte boken, den historien var ännu inte skriven.
Kvinnan bredvid mig konstaterade att något håller på att hända i världen, när ett av världens mäktigaste länder först får en färgad president som sedan kanske efterföljs av en kvinna. Clinton har inte blivit Demokraternas kandidat ännu, men den saken tycks tas som självklar. ”Jag skulle i alla fall rösta på henne, för att hon är kvinna”, avslutade grannen i sätet bredvid.
Och i Sverige är och kommer det att vara grejen långt in i valprocessen. Mona Sahlin (S) och Birgitta Ohlsson (FP) diskuterade saken i SVT härommorgonen. Att hon är en feministisk ikon är de överens om, liksom att det är mer kontroversiellt att USA leds av en vit kvinna än av en svart man. Visst är det historiskt om kvinnan Hillary blir president. Men det är ju bara symbolpolitik. Clinton är van vid att vara föregångare för kvinnor i olika sammanhang, hon beskriver det själv som ”den talande hundens syndrom”. Det är liksom imponerande vad som än kommer ut. Själv framhäver hon kvinnors rättigheter som mänskliga rättigheter.
Men att spela på ”kvinnokortet” kommer att innebära både fördelar och nackdelar. Många tänker som kvinnan på planet, andra tyvärr tvärtom. Det är inte för att hon är kvinna som jag tycker att USA ska bli ”Hillaryland”. Det som kommer ut har betydelse. Förutom hennes gedigna erfarenhet av amerikansk politik, från researcharbetande jurist i åtalet mot Richard Nixon via First Lady till utrikesminister, behöver USA fortsatt demokratisk politik och gärna Clintons version. Hon är frihandelsvänlig, vilket är viktigt med tanke på förhandlingarna med EU. Öppenheten gentemot omvärlden och den amerikanska viljan att ”lägga sig i” är central – inte minst med tanke på rådande världsläge. Guantanamo är fortfarande i bruk men relationen med Kuba har äntligen börjat tina en smula. Clinton kan gå vidare på den inslagna vägen.
Öppenheten är minst lika viktig på hemmaplan, hon är för gayäktenskap och aborter, troende men låter det inte infiltrera politiken på samma sätt som Republikanerna. Och Demokraterna är mjukare i synen på vapen och straff. Hon tillhör den amerikanska vänstern, men tar sin utgångspunkt i att alla ska jobba hårt. Den amerikanska drömmen handlar om arbete - inte bidrag, som den svenska vänstern. Men Amerika skulle må bra av lite mer jämlikhet.