Självklart vore det allra bäst om Iran omedelbart upphörde att anrika uran.
Iranska atomvapen är inte bara ett livsfarligt hot mot staten Israel. Det tvingar också ett antal arabländer att skaffa sig kärnvapen och tänder nya brasor i en redan eldhärjad region.
Allt detta vore naturligtvis en global katastrof.
Det råder inte heller några tvivel om att ett militärt anfall vore för-ödande.
Men vilket alternativ är att föredra om Teheran vägrar frysa sitt nukleära program? Ett beväpnat Iran som kan hållas på mattan? Eller ännu ett krig - måhända ett Irak II - vid Persiska viken?
Svaren är inte självklara, men frågorna kräver en rejäl debatt. I synnerhet som det nu rapporteras att Iran - i strid med icke-spridningsavtalet och beslutet i FN:s säkerhetsråd - har fortsatt att utveckla sin kärnteknik.
Säkerhetsrådet, som hotat med hårdare sanktioner när Irans tidsfrist löper ut den 21 februari, måste nu se till att samtliga diplomatiska vägar verkligen prövas.
Och Kina och Ryssland - som än så länge blockerat nya riktade sanktioner - måste visa att freden är viktigare än goda affärsförbindelser med Iran.
Dessutom borde president George W Bush släppa sina ideologiska käpphästar och inleda en dialog med regimen i Teheran.
På sikt är det också viktigt att mejsla ut tydliga principer i kärnvapenfrågan. Så länge stormakterna själva inte går i bräschen för en nedrustning är det svårare att avkräva andra att göra det.
ANDREAS LINDERYD