Nu börjar oxveckorna. Långhelgerna är över. Det som väntar är jobb, jobb och jobb. Man får slita som en oxe fram till våren.
Men det är inte så illa.
Varifrån kommer ens föreställningen att livet ska vara en långhelg? Att inget ska ta emot? Så har det aldrig sett ut. Tvärtom.
Möjligen är det inte stor tröst, men de allra flesta svenskar under historien har haft det fattigt och eländigt. Vi behöver inte gå många generationer bakåt för att möta en tillvaro där människor i Östergötland saknade mat.
Emma, en kvinna bosatt på landsbygden mellan Linköping och Brokind under andra halvan av 1800-talet, fick sin historia nedtecknad i början av 1900-talet av Tullia Lundblad. Det Emma berättar om är återkommande svält och barn som fick gå halvnakna i brist på kläder.
I dag är Sverige ett helt annat land – tack vare att en arbetsdag har lagts till en annan. Oxveckor har blivit år, som har blivit århundraden. Det är också det här som har byggt landet – ett enträget och ofta oglamoröst hårt arbete.
Inom politiken har såväl höger som vänster försökt att göra den här mänskliga arbetsamheten för en bättre framtid till sin. De tusendens dagliga arbete upphöjs i allt från arbetarrörelsens kampsånger i början av 1900-talet till Moderata ungdomsförbundets vallåt "Sverige Jobbar" på 2010-talet.
Men under senare år är det som om arbetes värde har kommit bort en aning i den politiska retoriken. Nu är de viktigaste frågorna hur de kriminella gängen ska krossas. Hur elsystemet ska räddas. Hur klimatförändringarna ska bromsas. Eller hur försvaret ska hinna byggas upp för att hålla Sveriges gränser.
Det här är enorma utmaningar var för sig. Tillsammans får de framtiden att se mörk ut. Men allt går att hantera. Det som krävs är jobb, jobb och jobb. Det är oxveckor som läggs till varandra. Och att alla hjälps åt.
Inom politiken framstår tyvärr den motsatta perspektivet frodas, att beslut av ett fåtal i toppen ska ändra allt. Ta bara hur det främst beskrivs att kampen mot gängbrottslighet och gangsterkultur ska vinnas – genom hårdare tag, längre straff och en skärpning av lagstiftningen. Och självklart är det en viktig del i kampen. Men viktigare än det här toppstyrda lagstiftningsarbetet är att tusentals ska vilja bli poliser, kriminalvårdare och socialsekreterare, som varje dag går till arbetet för att göra sitt bästa och för att de känner att deras arbete gör framtiden ljusare. Samma sak krävs för att klimatmålen ska uppfyllas och det ska finnas tillräckligt med el i framtiden – det krävs tusenden som är villiga att jobba med uppgiften dag efter dag.
Hur fler ska motiveras att arbeta ägnas det dock för lite politiskt intresse. Den M-ledda regeringen verkar snarare minska incitamenten att jobba för stora grupper, i och med att gränsen för den statlig inkomstskatt mot praxis lämnas oförändrad trots hög inflation. Det innebär i praktiken att över 300 000 svenskar får kraftigt höjd skatt på arbete i år.
I Sverige står vi inför oxveckor som inte slutar till påsk. Åratal av arbete väntar för att lösa stora samhällsproblem. Men det är hanterbart. Det är dock inte i riksdagen som det vänder. Framtiden avgörs i stället varje dag i miljontals hem, när väckarklockan ringer en mörk vintermorgon för att det är dags att gå till jobbet.