Stefan Löfven har ett svårnavigerat politiskt år framför sig. I sitt regeringsunderlag har han byggt in en målkonflikt – Centerpartiets önskan att stärka äganderätten till skogen och Miljöpartiets strävan att skydda större skogsarealer.
Kärnan i konflikten handlar om vilken av skogens egenskaper som är viktigast att prioritera politiskt. Är skogen primärt en inkomst för enskilda skogsägare eller har den allmännyttiga naturvärden?
Miljöpartiets motståndare talar ofta lite hånfullt om dem som ett storstadsparti. Och de har rätt. Novusundersökningar av partiets väljare visar att tre fjärdedelar bor i storstäder eller större städer. De är dessutom ett parti för högutbildade och välbärgade. Över hälften av deras väljare har en universitets- eller högskoleutbildning och mellan en tredjedel och en fjärdedel tjänar över 600 000 kronor per år.
Det är inte konstigt att de flesta av Miljöpartiets väljare bor i tätorter. Det är personer som främst uppfattar skogen som en källa till naturvärden som behöver bevaras för sin egen skull. En förutsättning för att kunna prioritera så är att man inte är beroende av skogens ekonomiska värden.
För skogen är en viktig inkomstkälla, både för enskilda skogsägare och skogsföretag men även för Sverige. Förra året uppgick skogsindustrins totala exportvärde till 145 miljarder kronor. Den stod dessutom för en femtedel av svensk industris totala investeringar.
Samtidigt är skogsbruket inte oproblematiskt utifrån ett miljöperspektiv. En ny studie som genomförts av Linköpings universitet, Länsstyrelsen i Östergötland och fem skogsägare i länet visade att ung, grandominerad produktionsskog – den vanligaste skogstypen i Sverige – är artfattigast avseende skalbaggar, svampar och mossor. Länets hyggen hade få vedlevande och hotade skalbaggar. Föga förvånande var artrikedomen störst i skyddad skog. Sammanfattningsvis är andelen död ved, skogens ålder och trädslagens variation viktiga faktorer som påverkar den biologiska mångfalden, och dessa står ofta i ett motsatsförhållande till produktionsskogarnas kortlivade monokulturer.
Det finns således fog för båda perspektiv i debatten om skogen. Centerpartiet har rätt när de menar att skogen måste kunna brukas av de som äger den, och Miljöpartiet har rätt när de menar att skogsbruket riskerar att utarma viktiga naturvärden. Problemet blir att jämka dessa två perspektiv med varandra. Det finns en inbyggd målkonflikt i regeringens skogspolitik – ska den brukas eller ska den skyddas? Kanske går det att göra både ock, men det blir en svår balansgång.