Efter många om och men vågade hon söka hjälp hos myndigheterna. Allt för att komma bort från hotet och våldet i hederns namn. Hon längtade efter frihet – i stället låste Linköpings kommun in henne i flera år.
Yasmina är i dag en vuxen kvinna. Ärren hon fick i barndomen kommer hon bära med sig resten av livet.
Den nya SVT-dokumentären ”De inlåsta hedersflickorna” beskriver hur unga flickor som försöker fly ett liv i hedersförtryck bemöts av ett ostrukturerat och okunnigt system, som i värsta fall förorsakar dem större skada än förövarna.
2004 sökte den då fjortonåriga Yasmina hjälp hos kommunen, efter att vid upprepade tillfällen blivit hotad till livet av familjemedlemmar.
Hon blev då omhändertagen och omplacerad. Problemet var att hon placerades blott några kilometer från sina hemtrakter. När rädslan blev för stor rymde hon.
Då togs beslutet att akutplacera henne på låst Sis-anstalt (Statens institutionsstyrelse). De följande tre och ett halvt åren kom hon att tillbringa på olika anstalter, utan möjlighet till skolgång.
Flickan som bara ville slå sig fri från förtrycket och dödshoten låstes i stället in med morddömda ungdomar.
Yasminas fall är inte unikt. SVT:s granskning visar att minst 20 fall likt hennes förekommit de senaste åren (10/12–2021). Från socialtjänstens håll är argumentet ofta att det är det säkraste stället att förvara flickorna på. För flickorna går i stället livet från en slags utsatthet till en annan.
Att myndigheterna ofta stjälper, snarare än hjälper, är ett allvarligt hinder i vägen för ett liv fritt från förtryck. Det behöver inte alltid gå så långt som att offret låses in på anstalt. Exempelvis kan socialtjänsten ta ifrån flickorna mobiltelefonen, tillgång till sociala medier eller möjligheten att gå i skolan, för att familjen inte ska komma åt dem. Flickorna berövas då på de få tillgångarna till normalitet – utbildning, kontakt med vänner och en fristad från påtryckningar.
Ett annat problem är att myndigheterna ibland röjer flickornas gömställen, bland annat genom att placera dem i städer där släktingar bor eller skicka polisanmälan hem till föräldrarna.
Linköpings kommun borde formellt be Yasmina om ursäkt. Men kunskapen om hur det offentliga hjälper hedersutsatta måste bli bättre – och framför allt måste systemet bli säkrare. Ofta finns lagstiftningen redan på plats, däremot brister det i den praktiska implementeringen.
Ingen vet exakt hur många det är som lever under hedersförtryck i Sverige. 2017 konstaterade forskare att det rörde sig uppemot 240 000 personer. Mörkertalet är högt. Emellertid är en sak klar. Klarar samhället inte av att skydda sina mest utsatta har vi alla misslyckats.