Grekerna, demos i demokratins vagga, borde veta hur man gör. I cirka 40 år har de lagt styret av sitt land i händerna på två partier, konservativa Nea Dimokratia (Ny Demokrati) och socialdemokratiska Pasok. Att inget av de två dominerande partierna efter söndagens val kommer att sitta i regeringen är ett spektakulärt skifte i grekisk politik. Men att så skulle bli fallet var väntat, då vänsterradikala Syriza växt i opinionen. Partiet kom snöpligt nära egen majoritet – 36,3 procent av rösterna gav 149 av 300 mandat i det grekiska parlamentet. Så den karismatiske och närmaste frälsarförklarade partiledaren Alexis Tsipras tvingas kompromissa.
Tsipras val föll på Oberoende greker, ett nystartat högerpopulistparti som vill minska invandringen. Partiets 13 mandat räcker för en regeringsmajoritet. En förening från helvetet kan tyckas, oavsett genom vilka ideologiska glasögon man än betraktar den. Partierna förenas i sitt motstånd till åtstramningspolitiken som dominerat i Grekland de senaste fem åren och trots mot ”trojkan” - ECB, EU-kommissionen och IMF. Båda vill dra upp landet ur det iskalla stålbad som det sattes i när den ekonomiska krisen svepte in över Medelhavet, den grekiska ekonomin kollapsade och landet var mycket nära en statsbankrutt. Tack vare internationella lån har Grekland kravlat sig upp från ruinens brant, men det har kostat.
Statsskulden har vuxit sig enorm och är uppe i 320 miljarder euro, vilket motsvarar 176 procent av landets BNP. Den grekiska medelklassen är de som fått betala kalaset i form av sina jobb. Arbetslösheten ligger på 27 procent, bland ungdomar är den nästan dubbelt så hög. De som har fått behålla jobbet har ofta fått gå ner i lön. Att grekerna tröttnat på misären och att betraktas som Europas olycksbarn, är alls inte konstigt. Vanligt folk har inte upplevt någon ljusning av hjälpen från eurozonen – tvärtom. Fattigdom och hopplöshet är vad många greker förknippar med Angela Merkel, förbundskansler i Tyskland som gått i borgen för grekiska lån.
När så Alexis Tsipras lovar ändring, lystrar människor. Rejält höjda minimilöner, minst 9 500 återanställda statstjänstemän, sänkta inkomstskatter och hård press på trojkan i form av krav på skuldavskrivning och fortsatta stödpaket, är några av de löften som Syriza nu med hjälp av sitt lilla stödparti lovat genomföra. Ingen "grexit" - Grekland ska vara kvar i eurosamarbetet.
Okej. Grekerna vet vad de gör, de har inte röstat fel. Folket vill ha förändring, de vill ha bröd och arbete. Tsipras har lovat dem det. Men även om den blivande premiärministern skulle lyckas charma trojkan – vilket verkar rätt utsiktslöst – och frikostiga lånevillkor fortsätter att hålla Grekland flytande, löser det inga långsiktiga problem för landet. Greklands ekonomiska sjukdom beror inte på ett utifrån kommande virus, utan en inifrån växande infektion gödd av korruption och nepotism. Ekonomin behöver inte bara saneras, den behöver omvälvas i liberal och marknadsekonomisk riktning. Att Syriza, tillsammans med Oberende greker, är regeringen för en sådan revolution är ytterst tveksamt.
Snarare pekar deras inställning mot mer statlig styrning och skuldsättning.