Ingen kan vara så ledsen som en ledsen folkpartist, har det påståtts. Deppigare miner än inom Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet, borde i så fall vara svåra att finna när medlemmarna vaknar upp till en ny opinionsmätning som pekar käpprätt ner i källaren.
Under torsdagsmorgonen bekräftade väljarbarometern från SVT/Novus att partiets dystra kräftgång fortsätter. Stödet är blott 2,7 procent, vilket är liktydigt med att Liberalerna är slut som riksdagsartist om inte den negativa trenden snart bryts. Oddsen på det, någon?
Förhoppningarna om Nyamko Sabuni som en slagkraftig partiledare med framgångspotential ser tämligen grusade ut. Som debattör har hon varit förbluffande svag, allmänt ger hon ett obekvämt och vilset intryck. Inte undra på.
Partiet befinner sig i otydlighetens limbo mellan ett halvhjärtat samarbete med S/MP-regeringen och krafter som vill stå på oppositionsbarrikaden med Ulf Kristerssons SD-flirtande moderater. Så länge den dödlägeskonflikten består lär det varken bli hackat eller malet, oavsett vad partiledaren heter och gladare opinionssiffror torde inte kunna väntas i första taget.
Särskilt skojfriskt verkar det heller inte vara bland Liberalerna i Linköping. Hos dem har det länge blåst turbulenta vindar och nyligen blev självaste Mr Botrygg – Michael Cocozza – utesluten ur partiet med buller och bång.
Det är nog inte helt och hållet överraskande, kan vi väl lite försiktigt konstatera utan att fördjupa oss för mycket i de direkta orsakerna till rabaldret. Cocozza håller sig inte gärna i några tyglar. Han är en omvittnat stridbar och kontroversiell person. Om han så vore aktiv i den lokala filatelistklubben skulle det sannolikt bli liv i luckan även där med spänningar och fraktionsbildningar.
Men bråkiga liberaler hör samtidigt till jordens salt (tänk bara på Per Ahlmark, Herbert Tingsten, Torgny Segerstedt, Birgitta Ohlsson). Den idag alltmer elitiserade, insulärt styrda och skattebidragsberoende partipolitiken skriker efter förnyelse som kan vitalisera demokratin och öppna för ökat medborgerligt inflytande.
I det perspektivet är Michael Cocozzas uppstudsiga initiativ med Linköpingslistan principiellt väldigt intressant. I Corren den 6/11 skriver han lovande om sitt politiska projekt efter sortin från Liberalerna:
”96 procent av väljarna är utestängda från kommunala uppdrag då de inte är medlemmar i ett parti, Linköpingslistan kommer inte ha några medlemskrav för uppdrag. Vi ger möjlighet för de utan partimedlemskap att vara med och påverka och därmed även bredda kompetenserna och höja nivån på det politiska samtalet.”
Det ska bli rafflande att följa hur det experimentet utfaller i praktiken.