Ledare: Kasta böcker över barnen, föräldrar!

Auberon Herbert, den liberale brittiske 1800-talspolitikern, lär en gång fått oannonserat besök på familjens lantegendom. Han mötte sina gäster i dörren, bjöd dem hövligt välkomna in med repliken: ”Och vad skulle ni vilja göra? Vi läser”. 

Skolan har nu höstlov, även kallat läslov i förhoppningen om att eleverna ska ägna den lediga veckan mer åt det bokliga hållet. Tanken är nog god. Det har larmats återkommande om hur det uppväxande släktet i oroande utsträckning vänder bokryggarna ryggen med dålig läsförståelse, minskat ordförråd och bristande bildning som följd. 

Men vad säger då att barn och ungdomar skulle välja att spendera höstlovets fria tid åt just läsning? Ingenting. Såvida inte de har föräldrar i Auberon Herberts stil. 

Hemmets roll för de ungas läsutveckling blir allt viktigare, förkunnade en finsk undersökning häromåret. Vid sidan av familjens socioekonomiska status, har föräldrarnas läsvanor och attityd till böcker en avgörande betydelse för barns läskompetens. Utan läsande förebilder tenderar inte heller barnen att gilla läsning, och det gäller i synnerhet pojkar. 

Alltså, handen på hjärtat. Vad gör din egen familj dessa höstlovslediga dagar i coronapandemins skugga när du själv kanske tagit semester för att vara med barnen? Förslagsvis sätter du några spännande böcker i deras händer och läser samtidigt något skojigt på egen hand mellan varven av andra eventuella aktiviteter. 

Men vad ska jag läsa, undrar du måhända. Tillåt mig att i sådant fall att varmt rekommendera ”Sidenkatedralen”, en nyutkommen samling texter av djupt saknade Sara Danius. Hon är lärd, rolig, stilistiskt briljant och skriver bland annat om Marcel Prousts syn på läsning.

”Starkt överskattat, menade han. Det kunde till och med vara farligt”, förklarar Danius och återger Prousts polemik mot den brittiske konst- och arkitekturkritikern John Ruskin. Denne var en ivrig kämpe för läsandets samhälleliga nytta. Alla måste läsa, och läsa mer. Det var en moralisk plikt, det var ”den sanna vägen till ett sunt och starkt nationsbygge”. 

Nonsens, enligt Proust som ansåg att ”boken är blott ett redskap, och det är läsaren och ingen annan som bäst förstår hur detta redskap ska användas”. I de sista sidorna av sitt väldiga romanbygge ”På spaning efter den tid som flytt” skrev Proust att författarens verk bara är ”ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa honom att urskilja det som han utan denna bok kanske inte skulle sett hos sig själv”. 

Vad bättre anledning finns att läsa?