Landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), under pressträffen där den nya nationella livsmedelsstrategin presenterades.
I fredags lade landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) fram Sveriges nya livsmedelsstrategi.
Många var spända inför att den kraftigt försenade strategin skulle presenteras. Dels för att regeringen i åratal har skruvat upp förväntningarna på ett större omtag i jordbrukspolitiken. Dels för att det var upp till bevis för det nya bondepartiet.
I ett försök att locka över gamla Centerväljare har KD sedan förra valrörelsen sålt in sig som bäst på landsbygds- och lantbruksfrågor. KD-ledaren Ebba Busch slog även på valvakan fast att "vi har sett till att sätta landsbygdsfrågorna i centrum igen i den politiska debatten".
Och i livsmedelsstrategi 2.0 skulle löftena omsättas till konkreta politiska förslag.
Vad var då den stora nyheten i strategin, som är en av KD:s viktigaste politiska produkter under mandatperioden? Att den knappt innehöll några nyheter alls.
På pressträffen fick Peter Kullgren en fråga om någon åtgärd i strategin inte redan var presenterad. Och efter floskler som "nu sätter vi ner foten" fick han tillstå att det nog bara var en ny grej. Det var ett uppdrag till Jordbruksverket att se över om det kan sättas mål för hur stora marknadsandelar svenska livsmedel ska ha.
I sak är det här ett viktigt förslag. Så länge det saknas siffersatta mål händer inget. Det är den förra livsmedelsstrategin från 2017 ett exempel på.
Men det konstiga är varför inte KD, L, M och SD bestämmer vad målen ska vara, utan lämnar frågan till Jordbruksverket att dra i långbänk.
Det är också närmast skrattretande hur försiktigt det i strategin tassas runt frågan om siffersatta mål. Det står att det "som exempel har nämnts en marknadsandel för kött och mjölkekvivalenter på 80 procent och spannmål 150 procent."
Ett annat förslag som lyfts stort i livsmedelsstrategin är att det ska satsas på export av svenska livsmedel. Ett exportråd ska tillsättas. Svensk livsmedelsproduktions "mervärden" ska tydliggöras.
Det här resonemanget låter som ett eko från 90-, 00- och stora delar av 10-talet. Att satsa på "mervärden" var den nationella jordbrukspolitiska inriktningen från EU-inträdde fram till och med Alliansregeringen. I årtionden var idén att svenska lantbruk skulle skörda framgångar på exportmarknaden tack vare sina "mervärden". På det sättet skulle även alla "merkostnaderna" täckas, som svenska producenter dras med på grund av många regler, höga skatter och besvärliga vintrar jämfört med konkurrenterna på den gemensamma marknaden.
För omkring tio år sedan insåg dock alltfler att mervärdena inte sålde som det var tänkt, eftersom konsumenter i alla länder helst köper mat från det egna landet. Vad som har gjort att marknaden nu har ändrats är oklart, i synnerhet när världen sluter sig och alla länder av beredskapsskäl vill ha en egen stark livsmedelsproduktion.
Att livsmedelsstrategin inte bjuder på några större reformer är konstigt. För att inte säga oförståeligt. Det var ju precis så här det inte skulle bli.
KD skulle ju göra skillnad på riktigt. Löftet har varit glasklart – KD, L, M och SD ska prioritera frågor viktiga för landsbygder och småstäder. Gårdar ska inte längre bomma igen. Bygder ska inte längre utarmas.
Alla som har frågat mer exakt vad som ska göras inom jordbrukspolitiken har ombetts att vänta tills livsmedelsstrategin presenteras. Då kommer svaren. Det här har i sin tur lagt en våt filt över svensk jordbrukspolitik i flera formativa år.
För regeringen och Kristdemokraterna lär bristerna i jordbrukspolitisk idéutveckling att straffa sig. De brutna löftena om att sätta landsbygds- och lantbruksfrågor i centrum ger Centerpartiet en chans att ta tillbaka delar av sina förlorade väljare på landsbygderna. Och dessa väljare, vet vi sedan förra valet, har potential att vara vågmästarare och avgöra vem som blir Sveriges nästa statsminister.