Sju av åtta partier i kommunstyrelsen var eniga och beslutade i tisdags att Linköping ska öka sitt flyktingmottagande de kommande åren. Det är en lika nödvändig som klok inställning. Av de cirka 157 000 personer som väntade på asylutredning i Sverige i slutet av november hade Linköping tagit emot 979 asylsökande. Det är ungefär lika många som Norberg med knappt 5 800 invånare. Detta gör att Linköping landar på ett genomsnitt av 0,6 asylsökande per 100 invånare, enligt en jämförelse som Aftonbladet framställt (22/11).
Det är bland de absolut lägsta i landet och en generande siffra för en så stor, rik och mångfacetterad kommun. Det finns ingen anledning för Linköping att vara bland de sämsta i Sverige på att hjälpa till i denna svåra situation. Förutom att det moraliskt förpliktar, kommer det på sikt att berika Linköping och gagna kommunens anseende.
Norrköping hade tagit emot fler än dubbelt så många - 2 176 personer - i slutet av förra månaden, vilket ger ett genomsnitt på 1,6 asylsökande/100 invånare. Lilla Boxholm och Ödeshög hade tagit emot 134 respektive 179 asylsökande vilket gör dem frikostigast i regionen. Men Östergötland ligger ändå lågt i jämförelse med många andra län.
Ingen påstår att det är en enkel uppgift, men det är en som Linköping inte bör backa ifrån. KS-ledamöterna ska därför ha heder av sin generösa inställning av ta emot fler asylsökande.
Många kommuner börjar nå gränsen för vad de klarar av, en del uppger att den redan är passerad. Dagens Samhälle (nr 41) har genomfört en enkätundersökning med landets KSO-ordförande, och hela 31 procent svarar att de inte klarar av en bra kvalitet gällande mottagande och integration. Det är alarmerande.
Precis som Kristina Edlund (S) påpekade i tisdags så finns en människa bakom varje siffra. Alla asylsökande är olika med olika behov. Störst krav ställer de ensamkommande barnen, där kommunen bär hela ansvaret.
Vilka kommuner som tar emot handlar inte bara om god eller dålig vilja utan om praktiska saker, främst om boendemöjligheter. Total "rättvisa" är knappast eftersträvansvärt, men något som påminner om ett jämnt mottagande är önskvärt.
Sverige har till skillnad från många andra europeiska länder tagit ett stort ansvar i flyktingkrisen. Om fler länder drog sitt strå till stacken skulle situationen bli lättare. Samma princip bör gälla inom de svenska gränserna.
Ingen kan göra allting, men alla kan göra något. Var det inte så det var?