Finansminister Elisabeth Svantesson (M) ville inte se högre matpriser.
Under en vecka i mars uppmanades alla konsumenter att bojkotta livsmedelsjättarna på grund av de höga matpriserna. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) kallade upp företrädare för dagligvaruhandeln för en uppsträckning. Nu skulle matvarukedjorna tvingas sänka priserna.
Fick då bojkotten den effekt som önskades? Nej.
I mars steg priset på livsmedel och alkoholfria drycker med 5,4 procent i årstakt, enligt nya siffror från SCB. Det är den högsta prisökningen på 16 månader. Jämfört med för ett år sedan har priset på choklad, kaffe och smör rusat med runt 30 procent.
Vad säger oss då det här? Först och främst att ICA, Coop, Axfood och Lidl inte kan göra så mycket åt matpriserna som vi vill tro. Det som avgör utbudet och därmed priserna på världsmarknaden är sådant som inte ens de mäktiga ICA Maxi-handlarna kan styra över – som väder, klimatförändringar och stormaktspolitik.
Vad går då att göra? Vill vi pressa priset på livsmedel som produceras i Sverige krävs jobbiga politiska åtgärder. Det kan handla om att dra ner kraven på djurvälfärd, miljöhänsyn och livsmedelshygien. För det som ofta gör maten dyrare att producera i Sverige än i andra länder är att vi tar bättre hand om våra djur, vår natur och har ambitiösa kontrollsystem för att undvika att farlig mat säljs i butik.
Vill vi då ge upp klimat- och miljöarbetet för att pressa priset på fläskfilén? Knappast.
Tyvärr är det dock det som görs, indirekt. För den lösning som butikerna ofta tar till när konsumenterna jagar lågpris är att öka importen från länder där lönerna är lägre, djurvälfärden mindre ambitiös och miljöarbetet obefintligt.
Det är dubbelmoral – vi behåller fördyrande regler för svenska producenter samtidigt som vi låter dem konkurreras ut av mat producerad på ett sätt som är olagligt i Sverige.
Så det vi egentligen bör göra är att tugga i oss de nya högre matpriserna. Vi bör inse att det här är det nya normala. Och – om det är någon tröst – är dagens matpriser låga ur ett historiskt perspektiv.
Hushållen har de senaste 100 åren stadigt lagt allt mindre av sina pengar på livsmedel. De senaste åren är undantaget.
I början av 1900-talet lade genomsnittshushållet 44 procent av inkomsterna på livsmedel. 1952 var motsvarande siffra 33 procent. Och förra året var andelen nere på omkring 13 procent.
Den som har råd att beställa hem mat med bud bör också kunna betala högre matpriser i butik.
I takt med att vi spenderar mindre andel av pengarna på matinköp har vi lagt oss till med andra vanor kring måltiden. Svensken går oftare på restaurang. Och inte bara går vi ut och äter – det har blivit vanligt att beställa hem mat från restauranger. I svenska städer vimlar det av matbud. För bara 20 år sedan hade det varit otänkbart.
Visserligen finns det många hushåll som aldrig har haft råd att beställa hem mat, och som de högre matpriserna slår särskilt hårt mot. Där lär det krävas någon typ av insatser för att hjälpa, om det så är från frivilligorganisationer eller det offentliga.
Däremot kan de höga matpriserna omöjligt vara ett problem för det stora flertalet av svenskar. I ett land där fler än någonsin klickar hem mat från krogen har vi råd att betala lite mer för svenskt smör.