Ett i rakt nedåtstigande led söner, döpta efter sina fäder och farfäder, som förvaltar och utvecklar ett imperium av mått som få kan jämföras med. Skillnaden mellan familjerna Bernadotte och Wallenberg, frånsett populariteten hos allmänheten där den förstnämnda skulle slå den sistnämnda på fingrarna, är att Wallenbergarna skapat sin egen makt och rikedom. Peter Wallenberg, som avled i måndags, ärvde visserligen titlarna men med dem också ansvaret för bolagen och stiftelserna. Hans tid i toppen blev enligt experter Wallenbergsfärens mest händelserika och goda.
Framgång och rikedom sticker i ögonen på folk. Knösar och magnater rimmar inte väl med Jantelagens Sverige. Avundsjukan och företagsföraktet visade också sitt fula tryne i mediebruset efter Peter Wallenbergs bortgång. Samma dag kom även nyheten om den internationella hjälporganisationen Oxfams rapport ”Wealth: Having it all and wanting more”, som visar att ”den rikaste procenten av jordens befolkning snart äger mer än resten tillsammans”. Framför allt är det inom finans- och läkemedelssektorn som ”de redan förmögna kraftigt berikat sig än mer”.
För att vara en organisation som vill bekämpa fattigdom lägger Oxfam mycket energi på rikedom. Rapportförfattaren Deborah Hardoon medger att den extrema fattigdomen i världen visserligen sjunker men att eftersom jordens resurser är begränsade är det inte bra att så mycket ligger i händerna på ett fåtal. Det påståendet skulle stämma om det var naturtillgångar vi talade om. Pengar är dock ingen ändlig resurs. Med tillväxt skapas kapital som kan investeras, vilket är en förutsättning för arbeten och minskad fattigdom. Socialisten räknar en persons ökade tillgångar som en minskning för övriga. Kapitalisten ser att om den där personen, vars rikedom ökade, investerar i en företagsidé eller forskning ökar möjligheterna för de andra att få jobb och öka sina tillgångar.
På liknande sätt har Wallenbergsläkten gjort i decennier. När Peter Wallenberg tog över ordförandeskapet i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse 1982 förvaltade denna två miljarder kronor. Drygt 30 år senare har två miljarder blivit 85. Bidragen till forskning och utbildning vid svenska universitet har på de åren vuxit från 62 miljoner kronor till två miljarder per år, skriver Dagens Industri. I samma tidning frågar sig förre finansministern Kjell-Olof Feldt om man som socialdemokrat får ”känna beundran över den roll som Peter Wallenberg spelar i svenskt näringsliv?” Han svarar själv att i nära 100 år har S ”inte bara tolererat Wallenbergfamiljens starka ställning utan också i för landet kritiska lägen använt sig av den för att nå sitt mål för sysselsättning och ekonomisk tillväxt”. Så skriver en person med inblick i och förståelse för hur välstånd skapas - för alla.
Så, handen på hjärtat, vem tror att Sverige varit ett bättre, framgångsrikare och mer välrenommerat land om Oscar Wallenberg i slutet på 1800-talet låtit bli att starta Stockholms Enskilda bank och istället stannat ombord som befälhavare på ångfartyget Linköping?