På tisdagsförmiddagen höll kommunstyrelsens ordförande Kristina Edlund (S) och vice ordförande Paul Lindvall (M) pressträff om läget kring Ostlänken. Tonläget var betydligt muntrare än för en månad sedan, då kommunledningen mottog Sverigeförhandlingens bud om Linköpings positionering i frågan. Då kallades förslaget ”dåligt tekniskt och samhällsekonomiskt olönsamt”, och politikerna gjorde ingen hemlighet av sitt missnöje. Men nu, då tid för eftertanke funnits, tycks man ha kommit fram till – den kloka – ståndpunkten att Sverigeförhandlingens bud nog inte var så dumt.
För faktum är ju att Linköping får precis vad man önskar, om än på ett lite annorlunda sätt än vad de styrande tänkt sig. Att Ostlänken blir av, är det viktigaste. Precis som Lindvall påpekade har Linköping haft två spår till Stockholm i över 100 års tid. Det är dags för en kapacitetsförstärkning.
Linköping får också en centralt belägen station vilket är viktigt för resandets möjligheter och stadens utveckling, där inga barriärer ska byggas in. Samtliga dessa mål uppfyller Sverigeförhandlingens bud genom den bibana som dras in till staden från höghastighetsspåren utanför.
Dagen före arrangerade Östsvenska handelskammaren en sammankomst där Anna Forslund, biträdande projektchef och hållbarhetschef på Trafikverket, informerade om höghastighetsprojektet. Enligt tidsplanen, som alltjämt hålls, ska tågen börja rulla år 2028 och fyra höghastighetståg i timmen susa genom södra Sverige. Det säger sig självt att det är meningslöst att alla de gör stopp i Linköping – det finns det inte underlag för. Och ska tågen ändå inte stanna i staden, är det lika bra att de rusar förbi utanför. Kristina Edlund medgav också att det finns fördelar med det, såsom att bullernivåerna minskar.
Sverigeförhandlingens förslag är också väsentligt billigare än kommunens tunnelidé. Trafikverkets beräkning för tunnelalternativet med en station under mark är 20,6 miljarder kronor – en siffra som kommunen visserligen starkt ifrågasätter, men ändå. Det aktuella anbudet ligger på hälften av den summan.
Egentligen skulle kommunen svara Sverigeförhandlingen redan den 1 mars, men uppskov har getts till den 15:e. Edlund meddelade att hon kommer att rekommendera kommunstyrelsen att ”kommunen ska gå in i samtal med Sverigeförhandlingen”. Kommunstyrelseordföranden samt kommundirektören blir förhandlare. ”Vi kan påverka budet!” löd ledorden.
Men vad är det som Linköping vill förhandla om? Vad är man missnöjd med? Nja, faktiskt ingenting, mer än att få tydligare information. Något konkret motbud existerar inte, och bör inte heller finnas – Linköping får ju allt på önskelistan. Dessutom på ett smartare sätt än kommunen tänkt sig!
Orosmolnen samlas nu istället, precis som Paul Lindvall påpekade flera gånger under pressträffen, kring de tveksamheter som rests nationellt kring hela höghastighetsprojektet. Förre statsministern Göran Persson (S) dömde häromdagen ut planerna och tycker att regeringen ska satsa pengarna på bostadsbyggande istället. Och i och med att slutnotan är så pass hög och osäker (mellan 190 och 320 miljarder kronor) har de kritiska rösterna ökat i antal och tonläge.
Så här gigantiska och framtidsinriktade infrastrukturprojekt kräver djärva politiker. Det kräver eftertänksamhet och klokskap, men också beslutsförmåga och modet att säga: Nu kör vi!