Carl Persson var Sveriges förste rikspolischef och mannen bakom förstatligandet av polisen 1965. Innan dess hade polisväsendet huvudsakligen varit en kommunal angelägenhet. Men i den allmänna centraliseringsvågen under efterkrigstidens uppbyggnad av det ”det starka samhället” (Tage Erlanders uttryck) ansågs det nödvändigt att modernisera och effektivisera polisen.
I sina memoarer ”Utan omsvep” (1990) berättar Carl Persson stolt om 60-talets historiska omorganisering och noterar spefullt: ”Endast en polisman vägrade gå över till staten. Vi kunde naturligtvis inte tvinga honom, han fick gå kvar som kommunalanställd fram till pensionen”.
Denne ståndaktige konstapel förefaller varit en klok yrkesman. Det ser vi inte minst nu långt senare i Linköping. Alliansen har tvingats anslå skattemedel till att anställa kommunala ordningsvakter, som hösten 2019 började patrullera i centrum. Med gott resultat, uppges det. Tryggheten har förbättrats, vilket gett mersmak.
Förra veckan meddelades från stadshuset att polismyndigheten tillåtit kommunens egna ordningsväktare att ”arbeta i ett större område i citykärnan men också vid behov i Berga, Ryd och Skäggetorp”. Det är ju bra. Men också beklagligt. Ty varför har behovet av kommunala ordningsvakter alls uppstått?
Redan kort efter den stora omorganisationen 1965 hördes kritiska röster om att polisens avstånd till medborgarna ökat illavarslande. Förstatligandet gjorde Sverige apart internationellt med en poliskår som saknade lokal förankring. Carl Persson, som avled 94 år gammal 2014, hade sina goda förtjänster. Men hans avskaffande av den kommunala polisen var på många sätt olycklig.
Trots åtskilliga försök till nya organisationsreformer, den senaste 2015, har de gamla bekymren som 60-talets kritiker pekade på kvarstått och förvärrats. I studien ”Hur kan polisen tackla gängskjutningarna?” (Linköpings universitet 2020, redaktör Stefan Holgersson) dras slutsatsen att polisens hårt centraliserade organisation och styvnackat hierarkiska ledningsfilosofi varit till allvarligt men för brottsbekämpningen.
Bland annat blundade höga statliga polischefer i åratal för fältpersonalens varningar om utvecklingen i landets socioekonomiskt utsatta områden. Om inte arbetsmetoder, strategier och prioriteringar förändrades – exempelvis gällande narkotikakriminaliteten – skulle det kunna leda till ”att den grova organiserade brottsligheten växte sig starkare och att konflikter mellan grupperingar eskalerade med grova våldsbrott som följd”.
Fältpersonalen fick rätt. Där är vi nu. Hade polisorganisationen varit plattare, flexiblare och ansvarigt knuten till lokalsamhället kunde nog utvecklingen blivit en annan. Och Linköpings behov av ordningsvakter i polismaktens ställe varit ringa.