Studiero är en av de viktigaste frågorna som svensk skola måste ta tag i. Uppmaningen kom från Andreas Schleicher, chef för OECD:s internationella Pisa-mätningar som visade att Sveriges elever inte nådde önskvärda kunskapsresultat.
Att stökigheten i klassrummen var ett stort problem bekräftades samtidigt av Skolinspektionen. 1600 skolor och 100 huvudmän granskades. Den vanligaste bristen? Trygghet och studiero.
Debatten om kaoset i skolan fick rejäl fart. Dåvarande utbildningsminister Jan Björklund (FP) tillsatte en statlig utredning med uppdrag att lämna förslag på åtgärder för mer ordning och reda.
Detta var våren 2014. Ett paradigmskifte tycktes skönjas. Äntligen definitivt slut på det gamla radikalpedagogiska vänsterflummet som präglat det svenska skoletablissemanget. Istället skulle fokus riktas på behovet av lugn och disciplin, det centrala för all fungerande undervisning.
Sju år senare, våren 2021: ”Jag blir kallad fyllo och fittfröken av nioåringar. Jävla kärring var ett skällsord förut. Nu känns som en västanfläkt i jämförelse”, säger Nina Ramic Toll. Hon är lågstadielärare på en skola i Linköping.
I Corren har Nina Ramic Toll och andra av hennes kollegor vittnat om en arbetsmiljösituation som får nackhåren att resa sig. Hot, våld och kränkningar är vardag. Såväl barn som personal lever farligt. Pojkar leker skjutglada gängkriminella och kommer till skolan med knivar och järnrör.
I klassrummen är det en ständig kamp för att åstadkomma något som liknar ordning mellan utbrott av spring över bänkar, spottloskor, kastade föremål och slagsmål. I fikarummen gråter lärare av förtvivlan och vem kan klandra dem?
Correnreportagen är skakande läsning och belyser en komplett oacceptabel verklighet. Vad hände med makthavarnas snack om bättre ordning och reda, om hur viktigt det var med studiero? Uppenbarligen saknades erforderlig kraft bakom parollerna. Annars borde inte Linköpings skräckexempel till skolhaveri kunnat existera idag.
Skoldebattören Isak Skogstad, städslad som sakkunnig expert åt Liberalerna, har skrivit tankeväckande om brittiska Michaela Community School, belägen i ett av Londons utsatta områden. På några år lyftes denna skola till en av Storbritanniens främsta genom återgång till stenhård disciplin och traditionell katederundervisning.
Vad väntar vi här hemma på?
”Tyvärr skulle modellen inte vara laglig i Sverige eftersom skolor måste rätta sig efter rådande lagar och läroplaner, men även om det var möjligt hade många tongivande och progressiva pedagoger protesterat högljutt”, beklagar Skogstad i tidskriften Kvartal (18/2).
Ur led är fortsatt tiden. Vad ska krävas för att vrida den rätt igen?