Förutom stormästare i Wiknings-Commissionen är Dennis Östryd jazzsångare. Vårt möte i Katedrals personalrum försenas när en likasinnad lärarkollega går loss på pianot för att förmedla sin senaste jazzspaning.
För det är så jag känner Dennis: som lärare. Jag gick aldrig ut grundskolan och fick skriva antagningsprov för att bli insläppt på det internationella gymnasieprogrammet IB. Där drillade Dennis mig i engelsk litteratur och kunskapsteori.
Han var också min mentor, en sådan lärare som varje elev har rätt till för att lotsas genom gymnasiet.
”Man ska inte vara för nostalgisk”, friskriver sig Dennis, ”men mycket har blivit sämre sedan Gösta Björn anställde mig här för drygt 20 år sedan. Lärarnas administrativa arbetsuppgifter har fördubblats, trots att antalet administratörer också gjort det.”
Och så mentorskapet. Det distraherar från undervisningen och tillhör den otrevliga trenden att skolan ska lösa allt. ”Lärare tvingas vara socialsekreterare”, förklarar Dennis. ”Jag vet kollegor som SMS:ar elever på morgonen för att de ska stiga upp och gå till skolan. Var är föräldrarna?”
Mentorskapet ska kompensera för att gymnasiet är en djungel. Under tre år läser en typisk elev ett trettiotal kurser i 12 13 ämnen för att räkna ihop 2 500 poäng, medan luddiga kriterier gör lärarens betygsättning oförutsebar. Inte konstigt att barnen våndas i vilsenhet.
Men det ljusnar. Nästa år ersätts de plottriga kursbetygen av sammanhållna ämnesbetyg. I vår förväntas betygsutredningen föreslå en återgång till klassiska kunskapskriterier i stället för dagens elevcentrerade 90-talsflum, och dessutom att varje skolas snittbetyg förankras i nationella prov för att stoppa inflationen.
Regeringen borde också minska antalet ämnen. IB-elever läser bara sex stycken, och i England läser man tre. Det fungerar, eftersom det centrala inte är kursinnehållet utan att träna hjärnan i studieteknik.
Därtill bör betygen baseras nästan helt på centralt rättade prov, som på IB. Eftersom mina prov rättades i Wales spelade jag och Dennis i samma lag, utan jäv från hans sida och utan påtryckningar från min sida.
Dennis var en mentor för mig. Inte för att någon byråkrat tvingade honom, utan för att han var en god förebild. Hans tydliga ramar tryggade elevernas tillväxt. Som fantomen var han hård men rättvis – en auktoritet, men inte auktoritär. Han brann för bildningen, humorn, och England. Det gör vi båda ännu.
Skolan blir stabil när lärare får vara duktiga lärare. Nu när gymnasiet städas upp bör det formella mentorskapet lyftas från deras axlar.
LÄS MER:
LEDARE: Legendariske rektorn i Linköping: ”Det har spårat ur"
LEDARE: Bort med flumskolan – men vägen framåt är inte kunskap