Samma dag som de minst sagt skakiga fredsförhandlingarna återupptogs gav president Putin order om ett tillbakadragande av de ryska trupperna i Syrien. Utifrån sett var beskedet oväntat, men från Kreml var det förstås ytterst strategiskt. Putin gav sig inte in i kriget för att bekämpa terrororganisationen IS eller försöka skapa någon slags stabilitet. Rysslands luftangrepp har handlat dels om stöd för den syriska regimen och diktatorn Bashar al-Assad, som är den med flest syriska liv på sitt samvete i den långdragna konflikten. Dels om att visa omvärlden den ryska kapaciteten. Putin vill som bekant återskapa Ryssland som stormakt.
I ett uttalande i måndags påstod presidenten att tillbakadragandet beror på att Ryssland uppnått sitt mål. Förmodligen är det dock tillfälligt, ryska baser finns kvar i Syrien. Målet som Putin syftar på är flerfaldigt. Han har säkrat sig en plats vid förhandlingsbordet i Genève, vilket kan fungera som en säkerhet för den syriska regimen. Därtill har Putin fått Obama att lyfta på luren, något som den amerikanske presidenten vägrat göra under en tid. Putin befinner sig i händelsernas centrum, precis där han vill vara.
Den ryske presidenten är dock inte att lita på. I fredsförhandlingarna ser han i första hand till sin egen vinning, sedan till sin allierade Bashar al-Assad. Strömmen av människor som flyr kriget påverkar inte Ryssland nämnvärt. Däremot orsakar den stora bekymmer för EU, som uppvisar allt djupare sprickor mellan medlemsstaterna – ett skådespel helt i den ryske presidentens smak. Fanns där en salong skulle Putin sitta på främsta raden och förtjust mumsa i sig popcorn, alltmedan Europa sätter upp taggtrådsstängsel och bråkar om den fria rörligheten inom gränserna.
Situationen påverkar de enskilda länderna. Tiotusentals människor väntar vid den stängda gränsen mellan Grekland och Makedonien. Några försöker sig på en annan väg, vilket har visat sig kan kosta dem livet. I Tyskland led förbundskansler Angela Merkels parti CDU svåra förluster i delstatsvalet. Det främlingsfientliga AFD utsågs till vinnare. Merkel deklarerade dock modigt att tysk migrationspolitik inte kommer att ändras så länge som hon sitter vid makten. Samtidigt förhandlar EU med Turkiet för att stoppa flyktingar från att ta sig över havet och skicka tillbaka dem som lyckats. Även Turkiet har interna bryderier, i söndags dödades ett fyrtiotal personer i ett sprängdåd i huvudstaden Ankara. PKK har pekats ut som skyldiga.
Detta leder till en annan storvinst för Putin: få har tid att bry sig om Ukrainafrågan och den ryska annekteringen av Krim. Alla är för upptagna med konsekvenserna av härjningarna i Syrien, för vilka FN nu slutat att räkna dödsoffer. ”Det enda man vet säkert när det gäller Vladimir Putin är att man aldrig kan veta var man har honom”, skriver DN:s Rysslandskorrespondent Anna-Lena Laurén (15/3). Det, och att Putins prioritet för Syrienkriget inte är fred, utan ryska segrar – så många han kan ta.