Så tycker Ingmar Unosson, enhetschef (sämre benämning av rektor) på Anders Ljungstedts gymnasium om att skolan har sina elever under kameraövervakning för att förebygga skadegörelse. Under våren ska fler kameror sättas upp, eftersom utfallet bedöms som gott. ”Det hindrar inte skadegörelse nummer ett, men i och med att vi faktiskt kan se vem det är så hindrar de skadegörelse nummer två. Jag tror också att det är en avskräckande effekt bara att ha synliga kameror”, resonerar enhetschefen (Corren 17/3).
Först och främst. Skadegörelse är ett otyg. Ett respektlöst hanterade av egendom som inte är ens egen. Att elever dessutom vandaliserar sin egen skola skvallrar om brist på omsorg om sin och sina skolkamraters arbetsmiljö. Det kan handla om missnöje eller något så simpelt som tristess. Oavsett anledning ska skadegörelse i skolor, eller någon annanstans, aldrig accepteras. Det måste få konsekvenser.
Kameraövervakning bör dock ses som en sista, mycket prekär åtgärd att vidta. Det handlar dels om ”det här med personlig integritet”, som Unosson lyfter och som inte bör nonchaleras. Enhetschefen intygar säkerhetsarrangemanget kring övervakningen, att en konkret händelse måste ha skett för att personalen ska få tillgång till innehållet.
Men var går gränsen? Vad är det som ska ha skett för att det som kameran fångat upp ska få skärskådas? Och vad händer om någon en till händelsen irrelevant, men annan känslig information om elever och/eller skolpersonal oväntat dyker upp på filmen? Ska det då negligeras – eller hanteras? Båda alternativen har sin problembild.
Därtill kan den befintliga och utökade kameraövervakningen verka demoraliserande för eleverna. Den sänder signalen att de som vistas inom skolans områden inte har något eget ansvar, utan det sköter kamerorna. Det är kameran som avgör om ett beteende är okej eller inte. Fokus flyttas från bevarandet av en trevlig skolmiljö, till att inte göra något dumt inför kamerorna. Därmed skänker skolledningen ingen tilltro till eleverna. Vi litar inte på er så vi sätter upp kameror och övervakar er i er egen skola. Att fler kameror sätts upp på Ljunkan i uttalat avskräckande syfte, vittnar om en förtroendekultur som håller på att vittra sönder. Om eleverna behandlas som brottslingar – varför skulle de då agera som något annat, frånsett för att bara slippa påföljder?
De elever som Corren pratat med säger att de tycker att kamerorna är bra. Några har själva blivit utsatta för inbrott i sina skåp. Flera av dem pratar även om att kamerorna kan fånga bråk på film. De vet inte var alla kameror sitter, hur många som finns och vad som filmas. Någon tillstår att det är ”jobbigt att det är kameror överallt och alltid kollar vad man gör, men det finns ju en anledning. De som inte vill ha kameror är väl de som vill förstöra”. Det ett vanligt resonemang – har man inget att dölja så kan man övervakas hur mycket som helst. Tryggheten går före integriteten. Kollektivet går före den enskilde individen. Det göder en kultur där alla går med strömmen, om man uttrycker att man inte gillar att bli övervakad kanske man misstänks för att ha något att dölja.
Anders Ljungstedts gymnasium och andra skolor som resonerar på liknande sätt, befinner sig långt ut på ett sluttande plan. Det är ett misslyckande.