Förmodligen var det en av motståndarna till decemberöverenskommelsen som kom på den underfundiga akronymen ”dö”. Uttryckt som en östgöte: ”Det tänkte ni’nte på, dö!”
Framför allt har det puttrat inom Moderaterna - trots att idén föddes under Reinfeldts ämbetsperiod. I en debattartikel publicerad i både Corren (13/1) och NT (15/1) framför riksdagsledamoten Finn Bengtsson (M) från Linköping hård kritik. Han är upprörd över att han som folkvald inte fick säga sitt, samt att regeringsminoriteten tillsammans med Vänsterpartiet ska få igenom sin ekonomiska politik trots den ickesocialistiska majoriteten i riksdagen. Bengtsson kan tänka sig att bryta överenskommelsen i kommande budgetomröstningar.
Det är inte svårt att hålla med ledamoten. Stabilitet överskattas ibland. Samtidigt är det viktigt, Stefan Löfvens bortkastade första hundra dagar visar på det. Många skattemiljoner och reformsteg har gått förlorade i väntan på statsministern. Kortsiktigt ser han ut som en vinnare. Att borgerliga politiker är besvikna är inte konstigt. De tvingas rösta emot sin egen ekonomiska politik. Det är, som Bengtssons uttrycker saken, magstarkt.
Men. DÖ ingicks med alternativet extra val. Ett för väljarna och partierna mycket kostsamt sätt att troligen inte förändra mycket. I praktiken innebär DÖ inte annat än det som bruka råda i svensk parlamentarism – störst underlag vinner. En statsminister måste först få tillräckligt stöd (eller inte för stort motstånd) för att sedan få igenom sin budget. En regering som inte får det är det, som vi vet, inte mycket med. Men DÖ innebär också ett ansvar för Löfven. Visserligen måste han, om Alliansen fortsätter att lägga gemensamma budgetar, söka Vänsterns stöd. Skulle detta innebära för mycket av socialism utan lyhördhet för andra sidan blockgränsen, är DÖ inte ristad i vare sig sten eller lag.
Gustav Fridolin gav häromdagen sina Gröna epitetet mittenparti. Om han menar mellan Löfven och Jonas Sjöstedt, har han rätt. Om inte, är det upp till bevis för MP. Annars riskerar DÖ att faktiskt dö.