När statsminister Stefan Löfven annonserade att här tänker det utlysas extraval dagarna efter jul, lade han hela bördan för kalaset på Alliansen. Visst, Sverigedemokraterna hade rubbat budgetpraxis på vilken en minoritetsregering vilar. Men det var Alliansens hårdnackade nej till förhandlingar som var att skuldbelägga. Nu är det slut på förhandlingsvilja! röt Löfven.
Före och direkt efter valet lyftes Löfvens erfarenhet av tuffa förhandlingar fram som en stor fördel. Skulle någon finna en framkomlig väg i detta riksdagskaos så var det den gamle Metallordföranden. Och ja, Löfven har ”sträckt ut sin hand” åtskilliga gånger. Men man kan fråga sig vad den där handen innehöll när dörrarna stängts om förhandlingarna. Erfarenheter från tidigare socialdemokratiska regeringar vittnar om att Löfven förmodligen inte var särskilt frikostig mot de borgerliga partierna. Inte bara vanemässig S-arrogans om vilka det är som styr hindrade statsministern. Han var låst i ett regeringssamarbete med ett grönt parti som Romson och Fridolin dragit långt åt vänster, samt en budgetöverenskommelse med företagsfientliga Vänsterpartiet. Vad hade Löfven möjligen att bjuda på som kunde få Alliansen att byta huvudrätt? Den där handen var nog mer av en armbåge, och sådana inbjudningar är inte roliga att få.
Och sedan när budgeten väl föll och förutsättningarna helt förändrades, anser statsministern att försoningens tid är förbi. Så han väljer stridslinjen och lägger ner arbetet. Statsvetarprofessorn Leif Lewin förklarar saken med den stora skillnaden mellan fackliga och politiska konflikter. I den förra har båda parter intresse av att komma överens, medan i den senare är motsättningarna ett mål i sig. Löfven är expert på den fackliga, vilket kan ha legat honom i fatet i denna politiska konflikt, menar Lewin (DN Debatt 3/12).
Så Löfven gör det en facklig ledare gör när förhandlingarna nått vägs ände. Han utlyser strejk, i form av ett extraval. Helt rätt, säger Lena Micko (S) och andra som solidariskt vill stötta Löfven. Men är det värt det? Pengamässigt kostar ett val omkring en miljard kronor, enligt valexperten Sören Holmberg vid SOM-insitutet. Vi diskvalificerar det val som hölls i september trots att ingenting talar för någon större förändring, åtminstone inte någon klar majoritet. Rensa och börja om, säger någon. Det hade räckt med Löfvens avgång för att göra det.
Några saker är annorlunda jämfört med i septembervalet. Väljarna vet vilken kraftig vänstersväng S gjorde. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt konstaterade att ”det här kommer att handla om en budget som man bara kan genomföra med oss, man kan inte genomföra den med de borgerliga partierna” (SvD 4/12). Helt riktigt. Alliansen har bytt statsministerkandidat, vilket förmodligen är en nackdel.
Men Anna Kinberg Batra som M-ledare talar för blocköverskridande samtal. Hon skulle, i motsats till Fredrik Reinfeldt, till och med kunna bli minister i en regering där statsministern heter Stefan Löfven. Det vore ingen prestigeförlust för henne – eller hennes parti, som ju faktiskt tappat drygt sex procentenheter i väljarstöd. Det vore önskvärt att S och Alliansen, särskilt M, började förhandla och vi slapp det här krävande extravalet.