”Medan resten av Europa stänger ner, tar Sverige det lugnt och går vidare”, löd lördagens rubrik i brittiska The Guardian. ”Sverige skiljer ut sig i kampen mot coronaviruset i Skandinavien”, meddelade samtidigt New York Times sina läsare på motsatt sidan Atlanten.
Man kan utan vidare konstatera att Sveriges särväg genom pandemikrisen väcker internationell uppmärksamhet, förundran och kritik. Många andra länder, likt våra grannar Danmark och Norge, tar i med statliga hårdhandskar och förlitar sig på auktoritära metoder för att få smittspridningen under kontroll. Frankrike har rent av förklarat krig mot viruset och mobiliserat som om marskalk Foch vore tillbaka vid fronten.
Här är det istället den försiktige generalen Anders Tegnells mjukare statsepidemiologiska linje som gäller. Det har gett Kina anledning till att låta sitt propagandamaskineri gå i spinn. Nyligen anklagade det regimkontrollerade organet Global Times svenska myndigheter för att ha kapitulerat inför pandemin och låtit Sverige bli ett svart hål där viruset kan frodas för att sedan attackera andra länder.
Så kan låta när tyranniets megafoner larmar och gör sig till i ansträngningarna för att blanda bort korten. Vem är skurken att peka finger? Snarare var ju det Pekingdiktaturens inledande mörkande av coronautbrottet i Kina som gav viruset möjlighet till uppladdning för sitt världsomfattande anfall.
Huruvida Sverige gjort rätt eller fel i att avstå från andra drabbade nationers tuffare försvarsinsatser lär framtiden snart utvisa. Frihetsinskränkningarna från officiellt håll har hittills varit milda och förmanande, vilket antingen med facit i hand kommer att ses som förödande naivt av fredsskadade svenskar, vana vid sorglöst leverne i sin trygga gamla folkhemsidyll. Eller som ett föredömligt, hyllat exempel på klokheten i att undvika drakoniska panikbeslut som kamikazestoppar hela landet och gör ett sönderbombat Syrien av ekonomin.
I vilket fall, måste jag ändå säga att det finns något vackert i den valda strategin. Hellre än statlig tvångskommendering och polisiära batonger, lutar sig våra styrande på en förtröstan om styrkan i det ansvarskännande civilsamhället – att varje enskild svensk är kapabel till att inse allvaret i situationen och följa de enkla, men grundläggande rekommendationerna för att minimera smittans spridning.
Bred frivillig medborgerlig uppslutning bakom förebyggande åtgärder är effektivare än att överheten föser in människor i fållan som en skock dumma får. ”Vi kan inte lagstifta om allt, det är en fråga om folkvett”, som Stefan Löfven sa häromdagen. Bör det egentligen vara på något annat vis i en liberal demokrati värd namnet? Avgörandet är ditt och mitt.