Lawen Redar, riksdagsledamot för S, har lagt fram en rad förslag för att komma tillrätta med segrationen.
Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson vill riva hus i utsatta områden. Det säger hon till Expressen.
Och Magdalena Andersson har rätt. Sverige har alltför många dassiga hus från rekordåren som i flera generationer har blivit ändhållplatser för socialt utsatta människor. Det måste få ett slut.
De problemtyngda byggnaderna finns främst på två typer av ställen. Dels i städernas utsatta områden, som Skäggetorp. Dels på gamla industriorter, som Kisa, Gusum och Överum.
Det är dock främst i mindre kommuner som det kan bli aktuellt med rivningar, säger riksdagsledamoten Lawen Redar (S). Det är hon som har lanserat förslaget, som en del av S program för att minska segregationen.
Tyvärr kommer förslag för sent. Många av lägenhetshusen borde och kunde ha rivits för 25 år sedan. Hade husen jämnats med marken då hade inte heller Sverige haft många av de problem vi ser idag med segregation, social utsatthet och parallellsamhälle.
Men låt oss ta det från början. Och ingen kan nog redogöra för bakgrunden bättre än Jan Jörnmark, som är författare och docent i ekonomisk historia. För ett par år sedan intervjuade jag honom innan ett föredrag på Linköpings bokhandel.
Han berättade då att trots att befolkningen i bruks- och glesbygd minskade redan under 1970-talet fortsatte det att byggas nya bostäder även på dessa orter. Konsekvensen var mängder av tomma lägenheter i den del av bostadsbeståndet som är minst attraktivt, det vill säga hyreslägenheter från rekordåren på platser där arbetstillfällena är få.
– De många tomma bostäderna skapade en känsla av att vi har gott om plats i Sverige. Det ledde till att glesbygdskommuner sedan 1990-talet har tagit emot våg efter våg av flyktingar. Kortsiktigt har det i orterna setts som en påfyllning av kommunkassan när nedgångna allmännyttor har hyrts ut till Migrationsverket och olika etableringsstöd fått klara upp kommunala budgetbekymmer.
Under flyktingkrisen 2015–2016 nådde dock strategin vägs ände, sade Jan Jörnmark och fortsatte.
– Ohållbara ekonomiska och sociala problem hade då uppstått. Exempelvis visade det sig mycket svårt att integrera upp till en tredjedel icke-svenskspråkiga barn i klasserna på de här orterna. Andelen godkända elever efter årskurs nio föll stadigt i glesbygdskommunerna under 2010-talet. Våren 2016 blev det uppenbart för politiker av alla färger att sammanblandningen av tomma bostäder och migrationspolitik hade skapat en ohållbar situation i glesbygdskommuner.
Författaren Jan Jörnmark har skrivit en rad böcker om det moderna Sveriges framväxt.
Det problem som Magdalena Andersson och Socialdemokraterna nu vill försöka åtgärda är det som Jan Jörnmark beskrev för flera år sedan – och som var på tapeten redan för 20 år sedan. Då hade flera utredningar beskrivit det strukturella överskottet på lägenheter i landet. Men förslagen om att riva blev det inget av.
I stället blev det förhandlingar med Migrationsverket om lägenheterna, berättade Jan Jörnmark. Det ledde till att de flesta migranter som har kommit till Sverige de senaste årtiondena har placerats i bostadsområden och på orter med allra sämst förutsättningar till god integration. Det vill säga till en början i mindre orters tomma lägenhetshus och därefter städernas bedagade miljonprogramsområden.
Men i båda dessa typer av områden bör det framöver genomföras omfattande rivningar. Och för att få inspiration för genomförandet kan vi vända oss mot Tyskland, som genom Stadt-umbau Ost krympt många orter.
Lika viktigt som att en del slitna hyreshus rivs är dock att det finns en fortsatt plan för hur området ska bli attraktivt. En väg är att ersätta lägenhetshusen med villor och trädgårdsstäder.
Det har blivit dags att göra det som borde ha gjorts för många årtionden sedan – att riva det överdimensionerade bostadsbeståndet från rekordåren.