Makten att formulera problemen

Nyligen utnämnde Tysklands största tidning, Bild, Sverige till Europas farligaste land. Bakgrunden var naturligtvis det skjutvapenvåld och de bombdåd som grasserar i landet. Bara i år har över 270 skottlossningar rapporterats och 40 personer har dödats av kulorna. I sin lägesbeskrivning över den organiserade brottsligheten i Sverige skriver polismyndigheten: ”Den organiserade brottsligheten innebär miljardförluster för staten och bedöms hota såväl invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa, som samhällsviktiga funktioner samt demokrati och rättssäkerhet.”

Att de partier som innehaft regeringsmakten under den tid som denna utveckling tillåtits äga rum kan fortsätta regera måste för en utomstående betraktare te sig närmast obegripligt. Förklaringen stavas problemformuleringsprivilegium.

I en expertrapport till Arbetsgivareföreningens kongress 1980 myntade författaren Lars Gustafsson begreppet ‘problemformuleringsprivilegiet’ för att beskriva Socialdemokraternas järngrepp om den svenska samhällsdebatten. Trots, eller kanske för att, det är så långt och krångligt kom begreppet att sätta sig i det politiska språkbruket. Den som har privilegiet att formulera problembeskrivningarna har också makten att styra vilka lösningar som efterfrågas. Om till exempel brottslighet beskrivs som en konsekvens av ekonomisk ojämlikhet kommer andra lösningar att efterfrågas än om den beskrivs som en konsekvens av ett för tandlöst rättsväsende.

Socialdemokraterna har historiskt varit mästare i att tillskansa sig och behålla problemformuleringsprivilegiet, även i tider då de befunnit sig i opposition. En beprövad metod för att skaffa sig problemformuleringsprivilegium är att tillse att de sektorer i samhället som påverkar opinionen, såsom kultur och media, hamnar i en beroendeställning till den politiska makten, genom omfattande offentliga stödsystem. På så sätt kapas den naturliga relationen mellan den kreativa klassen och dess publik, och ersätts av ett slags klientrelation till statsmakten och den politiska kraft som inrättat systemet. Den som vill ändra på systemet och skruva åt kranen kommer av lätt insedda skäl inte att bli lika populär.

Den svenska borgerligheten har därför föredragit en strategi som kallas triangulering. Genom att ställa sig så nära motståndarna som möjligt i centrala frågor har man hoppats kunna vinna över tillräckligt många mittenväljare för att kunna vinna regeringsmakten. Nackdelen med denna strategi är att utrymmet för den egna politiken blir mycket begränsat. En annan nackdel är att motståndarna behåller sitt problemformuleringsprivilegium. Så länge Socialdemokraterna fortfarande avgör vilka regeringsalternativ som anses anständiga och inte spelar det mindre roll att de misslyckats på politikområde efter politikområde.