75 år. Så lång tid tog det för kommunerna att bli mer eller mindre jämställda. Första gången kvinnorna fick både rösta och väljas in i lokala styrorgan på samma villkor som männen var 1919. Men det var först 1994 som den genomsnittliga könsfördelningen blev normal, det vill säga 60 procent män och 40 procent kvinnor.
Sedan dess har det stått stilla i nästan 30 år. Efter valet 2018 satt fler män än kvinnor i nio av tio kommuner (SCB 21/6).
I Åtvidaberg syns ojämlikheten både i bänkarna och i talarstolen under fullmäktige. Männen håller låda, kvinnorna håller sig på sidan. Correns genomgång visar inte bara att männen är mer benägna att gå upp i talarstolen, utan också kastar sig in i debatten i mycket högre grad (23/6).
När några av de kvinnliga politikerna intervjuas är orsakerna varierande. Allt från att personen talade med en brytning och ville inte ”förstöra något” till att man enbart ville vara konstruktiv och ge faktabaserade svar, vilket inte alltid fungerar i debatterna.
Det börjar redan i skolbänken. Flickor får höra redan från ung ålder att de måste ta mer plats. Samtidigt lever idén om att kvinnor inte ska höras kvar inom våra samhällsstrukturer.
Kvinnorna måste göra sig hörda. Inte minst för sina väljares skull. Men parallellt med detta borde männen backa ett steg. Fullmäktige är givetvis till för debatt och diskussion, men det vore ännu bättre ifall det som sägs i talarstolen blev än mer konstruktivt. Männen i fullmäktige är knappast mer pålästa än kvinnorna.
Vi behöver mer eftertänksamhet i samhället. Så stärks både jämställdheten och lokaldemokratin.